VAD är det som gör att man tycker om en bok?
Alla har väl sina egna svar på den frågan.
MINA BOKREGLER (som jag har kommit fram till när jag suttit här och tänkt som en liten uggla) är följande:
- En bok ska vara som ett eget universum, en helt egen värld som man kan kliva in i.
- I boken måste det finnas åtminstone en person som är alldeles särskild på ett sätt som det inte riktigt går att värja sig mot.
- Allra helst ska JAG gilla den här egna bokvärldens alldeles speciella person (ursäkta mig nu) skitmycket, då och bara då uppstår sann och evig bokkärlek, amen.
I Rachel Cohns Du vet var jag finns letar sig känslan av få träda in i ett eget bokuniversum när man stiger in i mellan boksidorna direkt fram till mig.
Och DÄRINNE finns Miles!
Miles som har en alldeles egen stil, en underbar men taggig integritet och ett helt oemotståndligt sarkastiskt och humoristiskt sätt att kommunicera med både sig själv och andra på.
Allt det här är mycket viktigare för både mig och kanske i slutändan även för henne själv än alla de missbruksbeteenden, självtvivel och s0rgliga förluster som hon bär på och övermannas av genom boken.
Miles är 17 år och helt j*vla underbar. Det måste liksom bara understrykas med en svordom.
Hon påminner mig en del om Claire Fisher i familje-begravningsbyrå-teve-serien nummer 1 – Six Feet Under.
De har något desperat, konstnärligt, becksvart och humoristiskt gemensamt. Och som jag alltså tycker om. Massor.
Jag tänker nästan inte ens skriva vad boken handlar om. DET är liksom inte det som är grejen med den här boken. Inte för mig i alla fall. Se där, kanske en regel nummer fyra som kan läggas till min bokregellista!
4. I böcker som blir föremål för min förbehållslösa bokkärlek är handlingen absolut underordnad känslan. Personerna, miljöerna, stämningarna och världen som finns därinne är helt enkelt intressantare än vad som händer mellan pärm till pärm.
Titeln är egentligen det enda som jag har lite jobbigt med när det gäller den här boken. För det första är den bara så satans irriterande jobbig att försöka komma ihåg. Innehåller en kombination av alldeles för många vanliga småord för det. Och för det andra så tycker jag inte att den ger riktigt rätt känsla för boken.
Rachel Cohns originaltitel You know where to find me är snubblande lik översättningen, men där finns den viktiga trädkojan med mycket mer för mig. Fast jag tycker nog att boken skulle heta något alldeles annat. Vet bara inte vad.
När jag hittade stället som jag tänker avsluta den här texten med, så fick titeln i alla fall en viktig betydelse:
”Om det är något så, ja … ”
Jag är nära – nära – att avsluta meningen åt honom, med det han alltid sa till Laura i stället för ”hej då”. Men för en gångs skull lyckas jag tygla min tunga, och Jim säger det själv: ”Du vet var jag finns”
/Johanna
Ps. För allt i världen ta dig tid och gör ett besök på Rachel Cohns dödligt snygga webbsida och läs mer om boken. Ds.
En av världens mest kända dagböcker är den Anne Frank skrev under andra världskriget. India i boken Tvillingsjälar av Jacqueline Wilson är helt besatt av Annes dagbok och hon för själv noggranna dagboksanteckningar om sitt liv. Ett liv hon lever i ett stort hus tillsammans med sina rika föräldrar och i den flotta privatskolan. Men livet leker inte för India trots alla privilegier: hon är utstött i skolan och hemma sätts hon på ständiga bantningskurer av en mamma som inte bryr sig om henne.
Och nu är det bara att bänka sig framför sitt favorit-trots igen, för nu är lilla ugglan tillbaka i en ny bok där han 
Boken berättar om när Månen blev ledsen och inte ville lysa mer. Inte orkade susa genom molnen som vanligt mer, och blev rädd för att gå upp på natten i mörkret.
Katarina Genar som vi skickat våra Flaskpostenfrågor till.
Senaste kommentarer