RYSKA KYSSEN och den fasansfulla brännaren

Inne på konditori Skitiga bullens personaltoalett satt den rultiga hunden Harriet och läste tidningen.

SÅ kan en superhjälte också börja sina dagar! På ett gammalt degigt kondis med femtiotalskänsla.

Det är nämligen där den söta men misslyckade bagarhunden Harriet går och känner sig förbisedd och osynlig, och det är inte förrän hon en sen natt där råkar kasta om jäst/bakpulver-proportionerna något alldeles fullständigt till en deg, som saker och ting börjar hända…

… ja förutom att hela stället invaderas av pösande deg, så inträffar det faktiskt något riktigt ängla-aktigt med Harriets skulderblad!

Ryska kyssen. Det var ett bra namn. Absolut livsfarligt och exotiskt och spännande.

Harriet tar täcknamn efter ett av sina bakverk och hennes nya dubbelliv som stadens skyddsängel tar sin början. I staden härjar dessutom en fruktad superskurk och pyroman kallad ”Brännaren” som blir Harriets fiende nr 1, men bakom förklädnaden döljer sig någon som Harriet känner igen som en stammis från ett alldeles speciellt bekant och degigt ställe.

Ryska kyssen är en annorlunda superhjälte-deckare befolkad av diverse hundar, polispaddor och kriminella vesslor. Stark charmfaktor, men också en hel del otäcka händelser som tar udden av femtiotalskondismysandet! Det här är ytterligare en i raden av Frida Nilssons böcker som jag ställer upp i hyllan med högläsningsfavoriter, en något mörkare variant!

Frida Nilsson Foto: Kalle Brunelius

Här kan du läsa vår nyliga intervju med Frida Nilsson och se exempel på fler av hennes  böcker som jag kan rekommendera friskt för alla som vill ha något med sväng att läsa tillsammans eller varför inte för sig själv! 

/Johanna

psst…

…idag svarar jag på X Publishings frågor om sommarläsning. Kolla även in X:arnas hemsida. Mycket bra.

Nu ska jag nog ta och läsa igen.

/Sofia

Havsdrömskt i DEN JAG VAR och i JULI

Nu har jag precis avslutat två ungdomsböcker som jag tycker påminner lite om varandra i läskänsla. Det är Meg Rosoffs Den jag var och Tania Kjeldsets Juli.

Båda är vad jag skulle vilja beskriva som FINSTÄMDA på ett lite DRÖMSKT sätt. Något som passar det här varma, lite disiga, fuktiga sommarläsvädret väldigt bra!

Båda böckerna utspelar sig till stor del nära havet.

I Den jag var får vi följa en 16-årig internatskolekille och hur han lär känna den hemlighetsfulla Finn, som bor ensam i en sjöbod på en strand någonstans vid den engelska östkusten. I kontrast till den regelstyrda och mobbningspräglade internatskolemiljön blir den nya vännen Finns frihetsliv starkt lockande, men svårnåeligt. Inte nog med att försöka nästla sig ut från skolan ostraffad. När de väl träffas är Finn tystlåten och deras vänskap blir  komplicerad och ofta utmanande, men MAGNETISK!

I Juli befinner vi oss på Shröderön dit 15-åriga Elin åker och bor hos sin farmor varje sommar. Men den här sommaren blir det inte som förr. Hon och sommarkompisen Sara har glidit ifrån varandra och blir ovänner. Dessutom dyker det upp en ny kille bland sommargästerna som fångar Elins intresse: Kato! Redan på bussen på vägen dit börjar de prata och tänka på varandra, men det finns något svårt som Kato försöker dölja.
Kapitlen växlar mellan Elins och Katos berättelse från ön, vilket jag tycker om. Det blir som att titta ut på samma sommarö, mot samma händelser men från olika håll.

Båda böckerna är ett stillsamt, sugande, havsdrömmigt sätt att avsluta juli på!

/Johanna

Radiotipset: Barnens romanpris 2011

Vi fick ju alldeles nyss ett tips om förra årets vinnarbok i det då nyinstiftade Barnens romanpris där en barnjury utser sin favorit av fem nominerade böcker.

Det var jättekul att följa diskussionerna kring böckerna förra året och nu såg jag till min förtjusning att det snart är dags igen!

9 augusti kan man lyssna på det första boksamtalet och 12 augusti avslöjas vilken bok man röstar fram som vinnare. Barnjuryn består i år av fem elever i en 6:e klass från Änggårdsskolan i Linköping.

Årets nominerade böcker är: ”Alice varannan vecka” av Bo R Holmberg, ”Den gröna cirkeln” av Stefan Casta, ”Nyckelbarnen” av Sara Kadefors, ”Som trolleri” av Mårten Melin och ”VM-Sommar” av Magnus Ljunggren.

Här kan du läsa mer: Barnens romanpris

/Johanna

Mitt boktips: Adzerk – den vita hingsten

Författare: Lin Hallberg

Därför valde jag boken: Den såg bra ut och hade hört att den var bra.

Boken handlar om: En tjej som lever för hästar. Men en dag bestämmer sig hennes föräldrar för att flytta. Långt från hennes skötarhäst. Det är en spännande bok, man blir förhäxad i den.

Det jag tycker är så bra: Den blir aldrig trist. Den innehåller mycket hästar och spänning.

Boken passar: Dom som gillar hästar.

************************************************

Tipset kommer från Smile 11 år, tack så mycket!

Jag har också läst boken och tyckte att den var jättebra och att den kändes spännande även för mig som inte lever för hästar!
Boken vann även Barnens romanpris 2010.

Ibland gör jag en pretty-run – ett inlägg om snedlugg och roliga bokcitat

Sedan jag läste Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö har jag då och då skrattat åt ett citat. Citatet dyker upp i min hjärna de dagar jag kammar min lugg till en snedlugg:

Lovely säger att vi har bråttom, så vi intar position för en pretty-run (en hand över snedluggen i bevarande syfte).

Innan jag läste Kapitulera.. hade jag inte hört uttrycket pretty-run. Men det är väldigt träffande för alla som kammat eller kammar snedlugg vet hur svårt det kan vara att få den att ligga som den ska. Särskilt om det blåser. Eller om man måste springa. Nu brukar jag som tur är inte behöva springa så ofta och hålla handen över luggen. Men det har hänt. Och när det händer tänker jag på Lovely och Mary och så skrattar jag för mig själv.

En av årets roligaste böcker som jag tidigare bloggat om här.

Har du något citat som brukar dyka upp och få dig att börja skratta?

/Sofia

 

 

Jag tycker mycket om Piper´s son

Nu har jag  läst min tredje bok av Melina Marchetta:  Piper´s son och jag vet inte i vilken ände jag ska börja skriva om den. Det får bli kopplingen med Saving Francesca som jag tidigare bloggat om:

I Saving Francesca (SF) börjar huvudpersonen på en f.d. pojkskola och blir där vän med bl.a. Tom. En halvstökig och småstörig kille som älskar musik. Och som visar sig var en riktigt bra vän.

Piper´s son utspelar sig några år efter SF och här är huvudpersonen Tom. Låt mig göra ett stopp här: det här gillar jag! Att få läsa en bok där huvudpersonen redan figurerat i en tidigare bok. Inte nog med det. Flera av de andra från SF är också med på ett eller annat sätt: Francesca, hennes pojkvän Will, Justine med dragspelet och inte minst Tara Finke.

Jag fortsätter: Piper´s son tar sin början med att Tom vaknar han upp på ett sjukhus utan att veta exakt vad som hänt. Sjukhusvistelsen är kulmen på två års destruktivt knarkande och supande. Det visar sig att han blivit utkastad av sina två (f.d.) rumskompisar (som förövrigt är svin) och flyttar nu hem till sin faster Georgie.

Under de två destruktiva åren har Tom betett sig som en stor skit mot sina vänner, särskilt mot Tara. Han är deprimerad, ensam, grubblande, arg och cynisk. Den utlösande faktorn för hans beteende är sorg. Sorg efter att Toms farbror Joe dött i en självmordsbombares dåd i London 2005.

Dådet, som ju inträffade på riktigt, har fört hela Toms familj in i något som kanske kan beskrivas som en fruktansvärd, ledsam bubbla.

Piper´s son är en bok som visar vad som kan hända med en hel familj efter en katastrof. Den handlar om kampen för att försöka förstå varför Joe är borta för alltid men också om skuldkänslor över att känna glädje (ibland). Det är inte bara Joes försvinnande som kastar en skugga över familjen. Här finns också en i Vietnam-kriget försvunnen pappa/farfar.

Det är också en bok om kärlek och vänskap. Utan att avslöja för mycket säger jag bara: Tom och Tara! Precis som i SF balanserar Marchetta språket mellan ledsamt och roligt. Jag tycker dock att Piper´s son är mörkare och mer sorglig än SF och jag fnissade inte lika mycket under läsningen.

Kapitlen växlar mellan Tom och fastern Georgie men hon känns inte riktigt lika i fokus som Tom. Egentligen skulle jag vilja säga att den verkliga huvudperson är Joe. Han genomsyrar hela boken. Varvat i texten är även mejlkonversationer mellan olika konstellationer, främst Tom/Tara. Mejlen lyfter handlingen och jag satt och hoppades på fler mejl när jag vände blad.

Men huvudtemat som jag ser det är hela Toms familjs hanterande av sorgen efter Joe och pappan/farfadern.

Jag läste ut boken igår, dagen efter det hemska som har hänt i Oslo den här helgen. Bokens tema fick en annan innebörd och känns tyvärr väldigt aktuell.

/Sofia

Änglar – EXTRA, vrål och dåd

ÄNGLAR sägs ju sedan en tid vara det nya vita som slagit in vingarna i spåren efter vampyrvågen, som sköljde över barn- och ungdomsboksvärlden med nyåtervunnen kraft med Twilight - böckerna & filmerna.

Jag måste erkänna att jag inte är speciellt sugen på att läsa varken fallen ängla-versioner eller för den delen varulvsvarianter av Bella och Edward-sagan. DÄRETMOT har det kommit ett par andra böcker det senaste halvåret där det dyker upp änglar på lite oväntade ställen som jag läst och tyckt om, so here we go, några änglatips!

Först och främst Per Nilssons serie om EXTRA, Sofia har redan skrivit om den, men det är min änglabok-favorit, så jag passar på att påminna om den ännu en gång.

Det jag fastnade för allra mest var faktiskt att det var så svårt, både för mig och huvudpersonen Pim-Pim, att få riktigt grepp om den där mystiska tjejen som plötsligt dyker upp i klassen och uppenbarligen döljer en massa… Hon upphör INTE att INTRESSERA, och det är ju bra för det är flera böcker på väg vad jag har förstått!

Den andra boken är Helena von Zweigbergks Djävulsdåd och änglavrål där jag särskilt gillade det befriande och ovanliga sättet att säga ifrån i slutet!

Precis som i EXTRA är det här en vardagsverklighet som blandas upp av jord-främmande element och förvirrar huvudpersonen med sin låtsaskompis-känsla. Ett klassiskt Karlsson-på-taket-inslag som jag faller för i ren LÄS-/BOK-UPPLEVELSENOSTALGI som går ända bak till Alfons Åberg-tiden – leken blir levande, men de vuxna är utestängda!

Det tredje tipset är en liten lättläst bok från faktabokshyllan: Boken om änglar av Andreas Palmaer där vi får veta mer om olika änglamyter, sorters änglar och några roliga änglatest-tips att prova på kompisar och andra misstänkta som dyker upp i ens närhet. Släck i badrummet så får du se om det lyser några glorior till exempel! Roligt och intressant på samma gång.

Slutsats – änglar i böcker kan i godartade fall vara nästan lika fascinerande som änglar på kyrkogårdar!

/Johanna-snart på helgbesök på en kyrkogård i närheten!

FRIDA NILSSON – Flaskposten intervjuar

Frida Nilsson. Foto: Mia Carlsson

Frida Nilsson är författaren som skrivit några av Flaskpostens verkliga favoritböcker!

Samtliga går dessutom utmärkt att pula in i kategorierna: MRH=mycket rekommenderade högläsningsboktips! och ”all-ålders-böcker”

Det är titlar som: Hedvig och sommaren med Steken, ja hela Hedvig-serien, Kråkans otroliga liftarsemester (ett sommarlovsmåste bland äventyrsböcker!), Apstjärnan, Jag, Dante och miljonerna och den senaste boken Ryska kyssen och den fasansfulla brännaren (Flaskpost-tips om den är på väg… ).

Allihop böcker med mycket speciella händelser, huvudpersoner (ofta av djurnatur, åtminstone några av dem!), vänskapshistorier och därtill fantastiskt roliga beskrivningar av alltihopa!

Frida har även gjort barnprogram i radio och du kanske känner igen henne från tv-programmet Hjärnkontoret. 

Såklart ville vi gärna veta ännu lite mer om Frida och blev jätteglada när hon ville vara med på Flaskpostenintervju!  

Frida Nilsson Foto: Kalle Brunelius

Hej Frida! Hur kom det sig att du blev författare? Ända sen jag var liten har jag inspirerats av min pappa som älskar böcker och själv skriver. Jag fick alltid beröm och uppmuntran för mina egna berättelser och tycker fortfarande att det är en underbar känsla att skapa egna världar.

Hur kommer du på vad som ska hända i dina böcker?
Mina föräldrar inspirerar mig mycket med sina historier från förr. Mamma deltog exempelvis i ett antal snussväljartävlingar när hon gick på scouterna

som barn, något som inspirerade mig när jag skrev Jag, Dante och miljonerna. Pappa hade en åsna som hette Max-Olov när han var ung, när jag fick höra om den åsnan bestämde jag mig för att skriva Hedvig och Max-Olov.

Har du någon ny bok på gång?
Just nu är jag föräldraledig med min son Sven, men när han sover så händer det att jag hinner skriva några ord …

Har du någon favoritbok bland dina egna böcker?
Jag gillar alla mina böcker på sätt och vis. Men egentligen gillar jag inte Hedvig! så jättemycket, jag tycker att den är sämre än de tre senaste Hedvigböckerna.

Vad är roligast respektive tråkigast med ditt jobb?
Roligast är att man får bestämma allting själv. Tråkigast är när man kör fast.

Vilken superkraft skulle du vilja ha och varför?
Ett par vingar skulle väl inte vara fel. Man ska ju resa miljösmart nu för tiden.

Och så till sist fem snabba. Vilken är din/ditt favorit:
- rätt: kräftor
- ställe: skogen
- färg: röd
- djur: uggla
- bok: ordspråk och talesätt
- webbsida: www.sbhs.se

*****************************************************************
TACK för att du ville vara med på Flaskposten Frida! Och som sagt och utlovat, snart återkommer vi med Flaskpost om senaste boken Ryska kyssen… På Frida Nilsson-återseende alltså!
/Johanna

Gästbesök: Meron om Tim Burton

Dags för ett gästblogg inlägg igen! Den här gången får vi återigen ett bidrag av Meron. Hon bloggade tidigare i år om filmen Scott Pilgrim vs the world. I dagens inlägg skriver hon om regissör som vi har som gemensam favorit:

TIM BURTON – FILMSKAPARE, KONSTNÄR, VISIONÄR

Det är julaftonsmorgon. En liten flicka sätter uppspelt på TV:n i hopp om att få se en av de många filmerna som visas just denna tid varje år. Flickan förväntar sig jultomtar och familjekärlek, men möts istället av underliga varelser som sjunger något om Halloween…och vem är föresten den där skelettliknande mannen med alldeles för långa armar och ben?

Detta var första gången jag fick se, eller snarare uppleva, The Nightmare Before Christmas, och skelettet visade sig vara Jack Skellington, ledaren i Halloween Town – en värld där det övernaturliga är normen. I filmen får vi se hur Jack öppnar en portal till Christmas Town och får uppleva en högtid som han aldrig ens hört talas om innan. Jack blir helt lyrisk och bestämmer sig för att föra traditionen till hans egen, mer skräckinriktade, stad. Det var med skräckblandad tjusning som jag tittade klart på filmen, mitt 6-åriga jag blev rädd för praktiskt allt i den, men samtidigt tyckte jag något fruktansvärt mycket om sättet den var gjord, det var inte likt något jag hade sett tidigare.

Nu har jag, 12 år senare, sett The Nightmare Before Christmas ett flertal gånger, och jag fullkomligt älskar den. Filmen är regisserad av Tim Burton, och fungerade nästan som en gateway-drog till hans verk – jag är praktiskt taget beroende.

Tim Burton har en väldigt distinkt och unik stil som man tydligt kan se i både hans filmer och illustrationer. Hans verk brukar vara mörka och udda, men det går aldrig så långt att det blir otäckt. Det jag älskar med Burton är han har en otrolig fantasi, han kan skapa världar som känns kompletta – omgivningarna har inte skapats runt huvudkaraktären, utan är lika naturliga som världen vi lever i.

Några av de många filmerna Burton skapat är Sweeney Todd, Corpse Bride och Alice in Wonderland , och förutom regissören finns även en annan gemensam nämnare – i alla medverkar Johnny Depp och Helena Bonham Carter. Tim Burton verkar ju uppenbarligen ha dem som favoriter när det gäller att rollsätta sina filmer, vilket är förståeligt. Det finns något visst med dem som kommer fram när de spelar sina Burton-karaktärer – de förstår hans vision.

Tim Burton har alltid illustrerat, redan innan hans tid i filmvärlden, även om det mest är för honom själv, och förra året fanns hans illustrationer, tillsammans med rekvisita från hans filmer, i en retrospektiv utställning på Museum of Modern Art i New York.

Förutom utställningen finns boken The Art of Tim Burton publicerad, där finns bland annat privata illustrationer som han från början aldrig hade planerat att visa någon. Några av dem är illustrationerna som Burton gjorde till Helena Bonham Carter, som förutom medverkande i hans filmer även är i ett förhållande med honom. Bonham Carter har berättat att Burton är väldigt introvert och har svårt att uttrycka sina känslor i ord, därför gjorde han, istället för kärleksbrev, kärleksteckningar till henne. Detta tycker jag representerar honom på ett förträffligt sätt – det naturliga sättet för honom att uttrycka sig är genom hans konst, som talar för vem han är bättre än ord någonsin skulle kunna.

—————————————————————————————————–

Tack, Meron!

Vill du läsa inlägget om Scott Pilgrim hittar du det här.

/Sofia