Otäckt blir det även i Priestleys Spökhistorier: Från det svarta skeppet. De två barnen Ethan och Cathy är ensamma hemma, sjuka. Deras hus är ett värdshus byggt högt uppe på en enslig klippa. Deras mamma är död och pappan deprimerad. När historien tar sin början har han gått efter hjälp till de sjuka barnen. Medan de väntar rasar en storm utanför. En storm som leder en ensam sjöman till värdshuset. En sjöman som sedan berättar den ena läskiga historien efter den andra för Ethan och Cathy.

Historierna håller hög kvalitet och skrämselfaktor, vissa mer än andra. Högst äckelfaktor är det i en med mördarsniglar som äter… det som kommer i deras väg.

Det som jag tycker om med både Onkel Montagues spökhistorier och Från det svarta skeppet är att historierna vrids om så att inget är vad man tror. Inte heller historien om Ethan och Cathy. Det är så bra.

Måste så snart som möjligt läsa tredje boken av Chris Priestley Från den mörka tunneln.

Riktigt läskiga är också David Roberts bilder. De påminner lite om Tim Burtons filmer.

Läs här vad Karin skrev om Onkel Montagues spökhistorier.

Både Christ Priestley och David Roberts har fina hemsidor.

/Sofia

Ingredienser i boken:

- en internatskola.

- en pojke, Jon, som blir ivägskickad till internatskolan.

- en mamma som har en ny pojkvän som ogillas av Jon.

- en stad som kryllar av historia, Salisbury.

- en spännande katedral.

- en mormor som leder spökvandringar och tycker om paddor.

- en flicka, modig som få.

- spöken. Flera spöken. Både goda och riktigt onda och otäcka.

Funke blandar och ut kommer en lagom ryslig berättelse som jag tror kommer ge kalla kårar längs ryggraden på läsarna i målgruppen (9 – 13 år enligt förlagets hemsida). Jon kastas med en gång han anländer till Salisbury in ett äventyr med rötter i historien. Det är något som tilltalar mig väldigt mycket: att Cornelia väver in personer som funnits på riktigt. Mest utrymme ges riddaren William Longspee, vars spöke Jon tar hjälp av för att klara av sitt äventyr.

Longspee ligger begravd i Salisbury katedralen och det var vid ett besök där som satte igång Cornelias fantasi. Bra där!

Spökriddaren och hans väpnare är en bok som passar alla som gillar spöken mixat med verklighet. Nu ska jag surfa vidare och läsa på om alla de spöken (människor) som funnits på riktigt. Jag börjar med William Longspee.

Så här hade jag det på släppfesten för boken.

På förlagets hemsida kan du läsa mer om boken och om Cornelia Funke.

Jag måste också nämna de fantastiska illustrationerna i boken. De är magiska och passar mycket bra till boken. Illustratören heter Friedrich Hechelmann har en hemsida, besök den här.

/Sofia

Mer om tävlingen och hur du skickar in dina bidrag hittar du här på förlagets hemsida.

Karl Johnsson har en blogg, Sagor från Kalle samt har gett ut en bok Mara från Ulthar. Kolla in!

/Sofia

Ingrid Vang-Nyman illustrerade flera av Astrid Lindgrens böcker till exempel Pippi Långstrump, Kajsa Kavat och Alla vi barn i Bullerbyn.

I dagens DN finns en lång artikel att läsa om Ingrid Vang-Nyman, gör det här.

Mer om utställnigen kan finns att läsa på Millesgårdens hemsida.

Sista länken, igår hade vi ett barn- och unga-tipsar inlägg. Leonora tipsade om Känner du Pippi Långstrump.

/Sofia

Författare: Astrid Lindgren

Boken handlar om: En tjej som heter Pippi som är jättestark, och Pippis bästa vänner som heter Tommy och Annika.

Jag tycker att det som är så bra med den här boken är att: Pippi bakar pannkakor.

För vem passar boken: 4-åringar och äldre.

Tipsar gör Leonora, 11 år. Tack säger Flaskposten.

Läs mer på TioTrettons hemsida.

/Sofia

Här kommer intervjun med Elin Nilsson, vars bok Istället för att skrika som jag skrev om igår.

1. Hur kom det sig att du började skriva I stället för att skrika? Har du alltid velat skriva böcker?
Nej, jag har inte alltid velat skriva böcker. Att jag ville skriva texter som andra skulle läsa började jag känna när jag var 17, men romaner ville jag inte skriva förrän jag gått ett år på skrivarlinjen för snart fyra år sen. Då började jag skriva på en roman som skiljer sej ganska mycket från ”Istället för att bara skrika”. När jag äntligen fick den färdig efter att ha stått och stampat jättelänge kände jag att jag var tvungen att ändra min stil radikalt för att kunna utvecklas. Så jag bestämde att jag ville ha mycket spännande handling, en tydlig berättelse med en klassisk intrig och en huvudperson som verkligen ville berätta sin historia. Det var tvärtemot allt jag nånsin skrivit innan. Och det gjorde att mitt skrivande blev roligare än någonsin, jag befann mej i ett konstant flow i ett halvår, det var fantastiskt och det hände fantastiska saker med texten.

2. Hur kom du på handlingen i Istället för att bara skrika? Det är ju en blandning av vardag och deckare/mysterium, var det din tanke från början eller något som växte fram?
Jag ville egentligen skriva något mystiskt. Och jag ville ha en tydlig tråd att förhålla mej till, ett driv att hänga upp karaktärerna och deras relationer på. Jag hade läst mycket av Murakami och tänkte tillbaka på böcker jag läste när jag var ung med mystiska inslag, som Maria Gripe. Men alltså, jag är en sån vardagsrealist så det visade sej väldigt snabbt att jag inte kunde skriva mystiskt. Det blev spännande istället (och vardagsrealistiskt, det kommer jag liksom inte ifrån). Varför historien blev just som den blev vet jag inte riktigt, det bara hände! Fast jag planerade en hel del var det mycket som hände när jag satt och skrev, saker som Andrea liksom berättade för mej. Jag hade en textsamtalsgrupp som jag fick mycket hjälp av också. Och en redaktör som hjälpte mej att pussla ihop allting på slutet (jag skriver jätteslarvigt egentligen).

3. Vad tycker du bäst om med Istället för att bara skrika?
Jag tycker så himla mycket om Andrea. Jag tycker om att få vara hennes förtrogna, den första som hon kan snacka med. Jag tycker om hennes rädda och svarta syn på världen och jag tycker att hennes sätt att hantera smärta är hjärtskärande och roligt på samma gång. Och jag tycker om att dom är såna anti-hjältar, att dom är ett lite krokigt och handfallet gäng som inte alls brukar få lösa spännande och märkliga deckarfall.

4. Skriver du på någon ny bok nu? Om så: vill du berätta lite om den?
Ja, jag har kommit ganska långt på en ny roman! Men inte så mycket att jag vågar berätta några detaljer än. Den handlar om  tävlande och konkurrens. Och simning. Så mycket kan jag säga. Och att det också är en ungdomsroman. Jag har lite paus nu dock och skriver mest bara dagbok för tillfället. Och tentor.

5. Vad är roligast respektive tråkigast med att vara författare?
Det roligaste med att vara författare är att skriva, såklart Och det roligaste med att skriva är svårt att förklara. Men det är lite som att sätta upp ett filter mot världen och göra den mer begriplig och sann för sej själv. Och roligare eller sorgsnare eller bara mer angelägen. Det är roligt att ha så många världar och karaktärer och tankar i sej som får syn på först när man skriver! Det finns en enorm frihetskänsla i allt det där. Det tråkigaste när man skriver tycker jag är att lösa berättartekniska saker, att skriva saker bara för att det ska hänga ihop och bli logiskt. Det tråkigaste med att vara författare i nån slags offentlighet är att det är så lätt att bli rädd för att ens text inte ska vara värdefull, bra eller intressant i andras ögon. Eller i sina egna. Det kan ta död på experimentlusten och friheten. Och att det är svårt att koppla av ifrån skrivandet även när man egentligen inte har tid eller lust eller ork.

6. Vilken superkraft skulle du vilja ha och varför?
Jag skulle vilja kunna förflytta mej vart som helst genom att knäppa med fingrarna. I så fall hade jag skrivit detta från en strand i Mexico och inte från ett mörkt och regnigt Malmö.

Och så fem snabba.
Vilken är din/ditt favorit:

- rätt: Jag hade en svår hangup på pumpasoppa i höstas. 

- ställe: Berlin trivs jag i. Och i Malmö för det mesta.

- färg: Turkos.

- djur: Hund.

- bok: Har så många! Men ”Diva” av Monika Fagerholm och ”Battle” av Sara Villius.

- webbsida: Youtube. Kan titta på gulliga kattungar en hel kväll.

samt
- det här visste ni inte om mig: Mitt första ord var ”traktor”. Det säger kanske en del om min uppväxt.

TACK Elin, för dina svar. Intressant och roligt att få läsa tycker jag.

/Sofia

Inte många (hoppas jag) får vara med om det Andrea, hennes syster och bästa vän får i boken. Det är långt ifrån vanlig vardag och skulle kunna bli en konstig mix som inte går att köpa.

Debutanten Elin Nilsson lyckas bra. Hon får ihop de olika trådarna i en berättelse som bitvis gör mig nervös. Och då menar jag nervös som i hur det ska gå för Andrea och de andra med att lösa mysteriet. Det är ganska deppiga saker som uppdagas men Elin Nilsson skriver med en underfundig och humoristisk ton. Det här är alltså en rolig bok om ett hemskt brott inramat av vanligt vardagsliv. Och det funkar!

Det enda jag hade lite svårt med är när det kommer in en annan berättarröst, en kvinna som för länge sedan var med om något som påverkat mångas liv inklusive Andreas. Men på något sätt vande jag mig vid även ”kvinnans kapitel” och tyckte på slutet att de var bra att ha som bakgrund till historien.

En riktigt bra debut som gör att jag ser fram emot fler böcker av Elin Nilsson.

Jag har skickat våra Flaskposten-frågor till Elin och fått svar. Dem ska ni få läsa imorgon kväll.

/Sofia

Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling

Kul är också att en annan Flaskposten-favorit är med, pyssligt fina:

Nalla och Björn bygger en drake av Kajsa Lindström

Men sen har vi ett spännande frågetecken:

Du borde vara här min brors självmord av Jesper Bohm

Ett frågetecken därför att min första tanke var: är det en ungdomsbok? Enligt förlagets pressmeddelande är boken tänkt att läsas av både ungdomar och vuxna så det är väl det som gäller. Men när jag söker runt på olika biblioteks hemsidor ser jag att den är vuxenklassad och placerad antingen på vuxenfakta eller Lättlästhyllan (där det vanligtvis står lättläsa vuxenböcker). När jag söker i Svenska barnboksinstitutets (Sbi) katalog får jag inga träffar. Sbi samlar in alla barn- och ungdomsböcker som ges ut i Sverige och då Bohms bok gavs ut i mars borde den nu rimligtvis hittat sin väg till Sbi. Har inte förlaget skickat in Bohms bok till Sbi kan man undra?

Blir en bok en ungdomsbok bara för att den är ”lättläst”? Ett tag tänkte jag att boken kanske handlar om en ungdom som begår självmord och att den därför tänks som ”ungdomsanpassad”. Men enligt pressmeddelandet är det en gift man, tillika pappa som begår självmord.

Nu läser många ungdomar även vuxenböcker och jag tror att den här säkert kan fungera för ungdomar. Men blir det en ungdomsbok bara för att den läses av ungdomar? Rent spontant verkar Bohms bok vara en vuxenbok.

Är det bara jag som tycker det här är spännande? Gränsöverskridande böcker som passar många!

På onsdag när jag är åter på mitt jobb där boken finns ska jag ta och läsa i den. För att hitta den får jag dock gå till vuxenfaktahyllan…

GRATTIS säger jag i alla fall till alla de nominerade. Det ska bli spännande den 20 mars.

Några länktips:

LL-förlagets pressmeddelande om Jesper Bohms bok.

Läs om Sanne Näsling på Rabén & Sjögrens hemsida.

Och om Kajsa Lindström, Nalla och Björn på Alfabetas hemsida.

Mer om Slangbellan hittar du här.

Bloggat om Kapitulera omedelbart eller dö har jag gjort här.

Och bloggat om Kajsa Lindström, Nalla och Björn har jag gjort här.

/Sofia

KLIV IN I EN SPÄNNANDE SAGOVÄRLD

Som gästbloggare väljer jag att skicka en flaskpost fylld av fantasy. Det är Niklas Krogs bokserie Legenden om Tann – hittills med fyra titlar på hyllorna. Det som först fångade min uppmärksamhet var de snitsiga illustrationerna av Johan Egerkrans, men snart var jag fast även i de välskrivna texterna.

Tann är en grottlevande dvärg som längtar till världen utanför. Han är vän med eken Bladhus, ett av de få träd som inte slagit rot och som fortfarande kan vandra. Berättelsen tar sin början när Aina, en flicka av skogsfolket ber om Tanns hjälp med att jaga bort en best som plågar hennes hembygd. De tre vännerna beger sig ut i den vilda världen där drakar och andra vidunder lever.

Det är en klassisk fantasyvärld med stora sagoskogar och okända länder som väntar bortom bergsryggarna. Det förekommer ingen magi (åtminstone inte hittills) vilket jag antar är ovanligt för genren. Tann är jordnära och godhjärtad, på gränsen till dumsnäll och blir snart förtjust i flickan Aina. Hon är impulsiv och orädd men är i övrigt något skissartad. Tann är den tydliga huvudpersonen och Aina förblir än så länge en bifigur.

Den första delen Skogsflickan är mycket elegant berättad och fungerar utmärkt även utan de följande delarna. Inledningen får extra krydda av att Tann tvekar inför avresan och att hans val inte känns helt givet. Andra delen Bestens håla har ett svagare upplägg, men den hålls ändå samman av Krogs formuleringskonst och humor.

När sedan vännerna beger sig ut på den stora slätten i del tre och fyra (Drakmötet & Nidaros vrede) tycker jag att berättelsen lyfter igen. De små varelserna träder in i en okänd värld och är omgivna av starka och nyckfulla krafter som de gemensamt försöker förstå. En del scener skapar tvetydighet och mysterier som får sin förklaring först senare. Överlag är berättelserna ganska lågintensiva, miljöer och händelser får mycket tid och utrymme till att sjunka in hos läsaren.

Min närmaste jämförelse är bokserien Almandrarnas återkomst av Jo Salmson som är skriven i ungefär samma format. Men Krogs böcker har en tydligare smak av klassisk fantasy och hans berättelser känns mer kreativa. Möjligen vänder han sig till en målgrupp som är något år äldre än Salmsons läsare.
/BullasJonas

———————————————————

Stort TACK säger vi på Flaskposten för att du ville vara med och boktipsa.

Femte delen om Tann och hans vänner kommer under 2012. Den heter Dräparen.

Vill du veta mer om Niklas Krog, besök hans hemsida här.

/Sofia