Bob Dylan goes bilderbok

IBland snavar man över något glimrande i bokhyllorna, som sedan halkar mellan skrivbordsstolarna, för att sedan i bästa fall dyka upp igen som en liten fiffig övertidsvarning!

Detta är ett absolutly underbart fynd från min första tid
på mina nya Skogås-iga biblioteksmarker…  Nina Frid var visst också på besök och spanade runt bland hyllorna har jag för mig och så plötsligt stod den där framför oss, som en hälsning till alla Bob Dylan-mannen-människor (män som kvinnor vill jag understryka) på bilderboksjakt!

Boken innehåller Bob Dylans berömda låt Forever young som illustrerats av Paul Rogers. På baksidan berättar Bob hur det gick till när han skrev låten – att den liksom skrev sig av sig själv på bara några minuter. Och i slutet finns min favoritbit, illustratörens kommentarer till bilderna, där han berättar om olika detaljer för varje illustration och kopplingar även till andra Bob Dylan-låtar och biografisk dylaniania, underbart!

Bilderboken är verkligen ett perfekt medium för den som vill nörda in sig och textanalysera låtar. Alla orden får så mycket mer plats och bildliga tolkningar (Bob Dylan i stjärnbildsform till exempel!). I love it!

SE alltså – detta är som en rockhistorisk motsvarighet till Catarina Kruusvals genomfina Ellen och Olle-serie med pekboksillustrerade Alice Tegner-dängor m.fl.!

Bilderboken har ju beskrivits som den nya (?) crossover-genren, för alla mellan åldrarna barn-unga-vuxna, poesi i bildform eller vad jag till exempel antecknande det som under Svenska barnboksinstitutets bokprovningsspaning från i mars…

Yes, bilderböcker is forever! Känner att jag bara måste tänka ut en önsketopplista över låtar som jag skulle vilja se som bilderböcker, just nu står det dock lite stilla… Förslag?!

/Flaskpostens egen Bob Dylan-man Johanna

Ps. kolla in opiumhålan för alla Bob Dylanianier: http://expectingrain.com/och kanske den här fantastiska intervjufilmen där Bob Dylan själv ritar…

Vinylprinsessan

Vinylprinsessan av Yvonne Prinz placerar sig med berömt godkänt i genren ”tonårsflicka med pojkkropp och sjavig klädsel, bohemisk forskarmamma, frånvarande omgift pappa, smågalen bästis som får alla killarna, tonårsflicka träffar ändå charmig pojke och har en egensinnig katt, samt är coolare än vad hon tror”.

För upplägget är inte superoriginellt. Det som ändå gör boken speciell är att Allie (tonårsflickan) är besatt av vinylskivor och av musik. Oftast i litteraturen är det killar som har musikintresset så som Allie. Hela boken igenom tänker jag givetvis på High Fidelity av Nick Hornby och om jag inte missminner mig har Vinylprinsessan kallats för en High Fidelity för ungdomar.

Jag har själv tillbringat viss tid med att åka runt i musikaffärer och letat skivor. Det är väldigt kul att Allie är en musiknörd och det är roligt med musikreferenserna. Men jag håller med Fanny Degerfelt som i sin recension på Hey sugar! skriver att Allie känns mainstream. Musiken Allie listar och skriver om är inte supermusiknördig, utan känns som något många känner till. Jag tänker dock att det kan vara ett medvetet val av författaren för att skapa igenkänning för läsaren men samtidigt kanske tipsa om något nytt.

I boken startar Allie en blogg samt börjar skriva ett fanzine om musik och det tycker jag är mycket underhållande att läsa om. Däremot tycker jag inte särskilt bra om det ”mysterium” i form av rån som lagts in i handlingen. Något onödigt. Jag tycker bättre om vardagen som beskrivs, med Allies mamma som går på dejter och Allies mormor som kommer och hälsar på. Den tillbakadragna inneboenden vars namn jag glömt just nu hade gärna fått ta mer plats liksom Allies bästis Kit.

Att Yvonne Prinz driver en skivbutik och verkar vara lika nördig som Allie ger boken ett extra lyft. Kan det vara så att Yvonne skrivit in sig själv i Allie? Kanske.Verklighetens skivbutik heter Amoeba Music.

Missa inte att Vinylprinsessan har en egen hemsida med blogg.Vinylprinsessan finns även på facebook och twitter, länkar dit hittar ni på hemsidan.

Fanny Degerfelts recension kan du läsa här.

/Sofia

 

 

Go on, take everything…

Det börjar med en slags brasklapp. Ett kort stycke där författaren till Söta pojkar är bara på låtsas, Moa Eriksson Sandberg, berättar att boken bygger på hennes dagböcker från 1997 – 1998. Att allt som händer i boken har hänt men att vissa händelser gjorts om en del. Att dagböckerna förvandlats till fiktion.

Jag tycker Moa Eriksson Sandberg varit modig som grävt fram sina gamla dagböcker och nu delar dem med alla som vill läsa. Personligen skulle jag inte vilja göra det med mina dagböcker från gymnasiet. Jag RYSER vid tanken.

Vi är ungefär lika gamla, Moa och jag. Det innebär till viss del hög igenkänningsfaktor i boken, främst alla kulturreferenser. Jag var dock aldrig så där cool och tuff som Moa. Hade jag träffat Moa då hade jag förmodligen känt mig som världens tönt. Men inget är ju någonsin vad det utger sig för att vara. Moa delar med sig av sina innersta tankar. Hon är också osäker. Rädd. Arg. Det där med ilskan tycker jag är väldigt bra beskrivet. Moa, eller Ella som hon heter i boken är arg men kan inte riktigt sätta fingret på vad hon är arg för. Det är allt och inget som irriterar.

Några jag pratat med om boken tycker att den är en nostalgibok för alla som var unga på 1990-talet. Att musikreferenserna går dagens ungdomar över huvudet. Jag tror inte det. Boken handlar om tonårskänslor och de är universella samt tidlösa. Språket flyter på i boken och det är lätt att komma in i Moas/Ellas liv.

Musiken, som spelar en stor roll i boken, får läsaren på köpet. Har man inte hört talas om banden gör det inget för de flesta har en relation till musik. Vare sig det är något från 1990-talet eller 2010-talet.

Men visst… det är roligt att känna igen sig i referenserna. Efter ”brasklappen” sätter boken igång med ett citat av Hole och låten Violet. En låt jag lyssnat extremt mycket på:

Vet du inte vilka Hole är kan du läsa här.

Moa Eriksson Sandbergs blogg finns här.

/Sofia

ps jag vet inte varför videon inte vill visa sig med en gång. Klicka vidare till youtube så länge. ds

Thomas Öberg, Liv Strömqvist och Sara Bergmark Elfgren – I love books

Ibland vill jag bo i Malmö. Då skulle jag umgås oftare med min goda vän I. Jag skulle även besöka biblioteken när de ordnar I love books. Tre kvällar med olika teman ordnas och i höst är det musik, serier och häxor/vampyrer.

I tema: musik är det ingen mindre än bob hund-sångaren Thomas Öberg som kommer att prata om ”språk, skrivande och poptexter”.

Många med mig menar att Thomas Öbergs texter är bland det bästa som skrivits i svensk musik. Lyssna!

Tyvärr kommer jag inte vara i Malmö den 26 september. Om du är det tycker jag du ska gå på programmet.

Lika sugen blir jag av tema: serier den 13 oktober med fantastiska Liv Strömqvist och Kim W Andersson. Den senare har bland annat gjort omslaget till Cirkeln. Vilket leder oss in på sista programmet den 17 november. Då pratar ena författaren till Cirkeln, Sara Bergmark Elfgren tillsammans med Katarina Harrison Lindbergh om vampyrer och häxor. Katarina har en bok vid namn Vampyrernas historia, spännande.

Läs mer om I love books på Malmö stads hemsida.

Mer om bob hund hittar du på deras hemsida.

Missa inte heller den briljanta låten Istället för musik, förvirring. Om du undrar: bandet går baklänges genom hela videon men det är gjort så att det ser ut som om de går framåt. Ah nostalgi.

/Sofia – som fortfarande har kvar en bob hund-affisch från 1998, dock ihoprullad och lagd i källarförrådet…

Gästbloggande Meron om Scott Pilgrim

Nu är det dags för Flaskpostens andra gästbloggare. Den här gången har jag frågat en av de flitigaste låntagarna på Vårby bibliotek: Meron. Till vardags går Meron andra året på Södra Latins natur/natur-linje. I somras jobbade hon på biblioteket och vi kom då att prata om massor av böcker och film. Det var t.ex. Meron som introducerade Sarah Dessens böcker för mig. I Merons inlägg nedan är det ett filmtips som vi får:

SCOTT PILGRIM VS THE WORLD

En av de, enligt mig, bästa filmerna som kom ut under 2010 var Scott Pilgrim vs. the World. Filmen, som är baserad på serien Scott Pilgrim, handlar om Scott, en kille som inte riktigt vet vad han vill göra med sitt liv, utan bara tillbringar sina dagar med att spela bas i sitt halvbra band. Scott träffar en dag den mystiska Ramona som han genast fattar tycke för, allt i livet verkar lyfta.Det finns bara ett problem – Ramona har sju onda expartners som Scott måste besegra. Lyckligtvis är inte Scott vilken kille som helst, han kan försvara sig, och tar sig an dessa mycket intressanta karaktärer.

Handlingen till Scott Pilgrim vs. the World är underhållande, men kan brista lite till djupet, det som gör filmen är egentligen utförandet. Filmen är fullproppad med musik-, film- och spelreferenser, som gör att man uppskattar den på en helt ny nivå. Humorn är definitivt också en bidragande faktor, manuset är inte likt något annan film jag sett. Scott Pilgrim vs. the World är en film för de som uppskattar detaljer. Det är definitivt en film för musikälskare, fiktiva band har stora roller, och något som jag märkte var att man verkligen har lagt ner mycket tid för att musiken ska låta bra. Alla band i filmen skulle lika gärna kunna finnas på riktigt, och jag kan ju erkänna att de flesta låtarna från filmen har spelats på min ipod ett flertal gånger.

Scott Pilgrim vs. the World är en film för de som vill se en kvalitativ, annorlunda komedifilm. Med andra ord, en film för vår tidsålder.

————————————————————————————————-

Tack, Meron för gästinlägget. Själv har jag inte sett filmen än men så fort den kommer på dvd så, den kommer i början av mars! Däremot har jag läst serien som filmen baserar sig på. Den är skapad av Bryan Lee O´Malley och finns i sex delar. Jag gillade böckerna även om jag hade lite svårt ibland att hålla isär karaktärerna då jag tyckte de var snarlikt ritade. Men handlingen var underhållande och tempot oftast rasande. Läs dem!

Besök Scott Pilgrim på hans hemsida här.

/Sofia

ps. Vår första gästbloggare var Ida som skrev om ridläger och ponnysommar. Läs här.

Snurran som teater

Här kommer mitt bästa tips inför helgen: på lördag spelas Snurran äter ketchup som musikteater på Teater Pero. Spelar och sjunger i pjäsen gör bokens skapare själva Eva Bergström och Annika Samuelsson. På Bok- och biblioteksmässan i år fick jag höra ett smakprov från pjäsen som bygger på boken med samma namn. Jisses vad bra och kul det var. Så ta chansen och se Snurran äter ketchup!

Så här såg det ut på mässan när Eva, Annika och Snurran uppträdde!

För mer information om föreställningen besök Teater Peros hemsida.

/Sofia

Ung-08 festivalen

Om jag var mellan 13 – 19 år vet jag precis hur jag skulle spendera dagarna 10 – 14 augusti. Jag skulle gå på fina festivalen Ung-08! Festivalen går av stapeln i Kungsträdgården och innehåller hur mycket kul som helst. Bland aktiviteterna som ordnas skulle jag till exempel passa på att testa gå på lina, pyssla hos Fuldesign, försöka mig på klätterväggen samt besöka Popkollo där man kan gå en DJ-workshop. Som jag förstår saken är allt gratis!

En mängd artister uppträder under festivalen och det jag inte skulle missa (om jag var mellan 13 – 19 år..) är indiekvällen den 11/8 där bland annat Ludwig Bell spelar:

För mer information om Ung-O8 festivalen besök deras hemsida här.

Ludwig Bell har en myspace-sida. Besök den här.

Förra året besökte jag faktiskt festivalen några timmar (trots att jag inte var mellan 13 – 19 år då heller) bara för att kolla in allt kul som händer. Längst tid fastande jag framför en liten scen där band utan skivkontrakt spelade. Kanske tar jag en liten sväng i år också. Förövrigt pågår Ung-O8 samtidigt som Stockholms kulturfestival där det också händer massa spännande och intressanta saker!

/Sofia

Nick och Norahs oändliga låtlista

När jag slår igen boken Nick och Norahs oändliga låtlista är jag glad. Glad över att ha fått läsa en fin bok om kärlek, vänskap och musik. Nick och Norah har båda förstörda hjärtan efter jobbiga förhållanden. De träffas på en ruffig musikklubb i New York – lite av en slump: Nick får panik över att exet Tris är på väg fram till honom med nya killen i släptåg. Nick vänder sig till tjejen brevid (som han inte känner) och frågar om hon kan låtsas vara hans tjej de närmaste fem minutrarna. Tjejen är Norah. Och på den vägen bär det av ut i natten.

Boken utspelar sig under några timmar men det hinner hända massor. Känslor stormar och vänskap testas.

Genom hela boken löper musik som en röd tråd, vilket jag personligen gillar massor.

Du som inte kan få nog av Nick och Norah kan även se filmen som släpptes på dvd i dagarna. I rollen som Nick ser vi underbart söta Michael Cera från t.ex. fina filmen Juno. Jag har inte sett  filmen så jag vet inte alls hur den är – om den är lika bra som boken. Men jag ska se den! Helst så snart som möjligt.

 

/Sofia

Lappricka, pappricka…

Det finns en fördel med att ha hörlurar till sin jobbdator. Idag har jag beställt en jämrans massa nya böcker till biblioteket och samtidigt lyssnat på en jättefin skiva. Skivan hör till en minst lika bra bok som getts ut nu – lagom till Lennart Hellsings 90-årsdag (!!!). Boken heter:

Visor och ramsor i

HELLSINGLAND

och är fylld av sånger, noter och finurliga bilder. Jag blev alldeles glad och hoppig, och precis sådär lagom vemodig av några visor. Sen kom min kollega EH in och vi sjöng Trollkarlen tillsammans (med Stefan Sundström och Freddie Wadling). Förstår ni hur härligt det känns i magen nu?

Min favorit just precis nu är Annabell Olsson som den sjungs av Lena Nyman. Åhh, Annabell…

/Flaskposten-Ka