Skrääääck — igen!

Nu har jag legat vaken under natten en gång till. Först för att jag tyckte att boken var så spännande att jag ville läsa ut den. Sen för att jag vaknade av en massa läskiga mardrömmar. Onkel Montagues spökhistorier

Denhär boken är en av de mysrysigare jag har läst på länge. Bara inledningen är så bra att jag blir alldeles killig under huden:

Jag hade gjort det till en vana att besöka min onkel på loven. Jag var enda barnet och mina föräldrar kände sig inte särskilt väl till mods med barn omkring sig. Min far gjorde så gott han kunde och brukade lägga handen på min axel och peka på olika saker. Men när det inte längre fanns några saker att peka på drabbades han av melankoli och gick ensam ut och jagade i timmar. Min mor var nervöst lagd  och verkade inte kunna slappna av i mitt sällskap, utan reste sig upp med ett litet utrop så fort jag rörde mig och putsade allt jag tog i eller satt på.

Han som kallar sig för ”jag” heter Edgar och är kanske i 11-12-årsåldern. På grund av föräldrarna beger sig Edgar alltså till sin Onkel – som bor långt inne i skogen. Vägen dit är rätt otäck, och Edgar känner sig förföljd, men tänker ut rationella anledningar till de ljud och skuggor han förnimmer på sin väg. Väl framme möts han av onkeln, som bjuder in till te och kex vid brasan. Och, inte minst, de många berättelserna.

Å, dehär spökhistorierna är välskrivna och väldigt, väldigt otäcka. Jag vet inte varför jag blir så rädd, men jag tror att det är för att ingenting sägs rakt ut. Bäst är nog Den förgyllda ramen. Eller kanske Icke-dörren. Eler… nej, ni får läsa och abvgöra själva…

Berättelserna är fulla med antydningar och det får min rätt vilda fantasi att bli ännu vildare än vanligt… Fast om jag tänker efter vet jag ju enledning till min rädsla: de krypande föraningarna om att Onkel Montague har en egen, allt annat än fläckfri, historia gör att jag bara fortsätter och fortsätter att läsa, trots att jag känner på mig att det blir fööööör läskigt.

Vill du testa?

Kolla om boken finns inne biblioteken där vi jobbar:

Vaxholms stadsbibliotek (Johanna)

Vårby bibliotek (Sofia)

Västerhaninge bibliotek (Karin)

/Ka

Annonser

5 Responses to “Skrääääck — igen!”


  1. 1 FlaskpostJohanna 10, maj, 2009 kl. 12:56 e m

    Oh, får lite känsla av släktskap med Häxorna av Roald Dahl (en gammal superfavorit) när jag läser om den här boken! Kan det stämma, i allafall lite?

    Länkarna till bibliotekskatalogerna längst ner verkar mystiska…

  2. 2 flaskpostenkarin 11, maj, 2009 kl. 5:17 f m

    Hmm – jag har inte läst Häxorna (jag vet, det är inte kloooookt, Madicken), så jag kan inte svara på frågan!!

    Och: asch, då, nu när jag tänkte göra något riktigt bra…

  3. 3 Maria 11, maj, 2009 kl. 10:50 f m

    Den här boken är faktiskt riktigt bra, men det är inte mycket som kan mäta sig med Roald Dahl. Heller inte den här. Men Herregud, läs Häxorna NU! Det finns inga ursäkter som är bra nog. 😀

  4. 4 flaskpostenkarin 12, maj, 2009 kl. 7:33 f m

    Wow, nu blir jag ju jättesugen! Zappade förbi en filmatisering av Häxorna för ett tag sen och blev lite avskräckt. Sen är det så många som lånar boken, att jag tänker att jag kanske inte måste läsa den ändå. Men nu bara MÅSTE JAG JU lägga Häxorna till den evighetslånga listan igen.

  5. 5 flaskpostenJohanna 17, maj, 2009 kl. 6:19 e m

    Nu har jag smällt i mig de här spökisarna också :)!
    Jag misstänker att jag är mer hårdhudad när det gäller läbbigheter i böcker än små miffogrejer i verkligheten som jag jagar upp mig för titt som tätt.
    Håller med om att det var mysrysigt, men inte så fasligt otäckt, fast hemligheten med Onkeln själv var ju grym, I like!

    RoaldDahlHäxorna-vibbar var det inte, tycker jag nu i läsefterhand. Det är en helt annan grej och lyssna verkligen på Maria och mig, Karin och sätt tänderna i den! Man börjar se sig om bland sina medmänniskor med helt andra ögon efteråt… hehe


Comments are currently closed.



8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: