En ung killes dagbo… förlåt, jag menar journaler.

Skrattar ni högt när ni läser böcker? Det händer mycket sällan för mig. Det är svårt att skratta ensam. Någon enstaka gång frustar jag till lite lagom mycket, såhär: Hemrpfffhehe, ungefär. Men när jag läste Svenhammeds journaler skrattade jag högt, precis som jag brukar göra när någon annan är med, flera gånger dessutom. Men den är rätt sorglig också. Och minst sagt förbannad. Å, fina bok, jag önskar att du inte var utläst så att jag fortfarande hade kvar dig att läsa! Jag tänker på dig fortfarande, trots att jag har läst två böcker efteråt och håller på med en tredje nu. Dessutom är du förbaskat snygg. 

Nåväl. Vem är Svenhammed? Det får du förstås läsa när du läser hans journaler. Han dokumenterar allt. Inget undgår Svenhammeds kritiska öga. Men jag kan berätta att han är sjukt kär i Emilia, har två kompisar: Chino och Mjäll, en brorsa som bara läser, en farsa som är grönsakshandlare och en idiotisk morsa. Det är bara början…

Detta är Zulmir Bečevićs andra bok. Den förra, Resan som började med ett slut, tyckte jag också mycket om. De bägge böckerna är rätt olika varandra, och det imponerade på mig. Nu längtar jag maaaassor efter att en tredje bok ska komma direkt, helst igår, så att jag kan läsa den i morgon.

*********************************************

Förresten, om ni är i Göteborg under torsdag-söndag tycker jag att ni ska bege er till Bok- och biblioteksmässan, särskilt till Bokburen. På söndag sitter Zulmir tillsammans med Katarina von Bredow i buren kl 12-13 för att delta i öppna skrivarworkshops och snacka med folk.