Du vet var jag finns – Rachel Cohn

VAD är det som gör att man tycker om en bok?

Alla har väl sina egna svar på den frågan.

MINA BOKREGLER (som jag har kommit fram till när jag suttit här och tänkt som en liten uggla) är följande:

  1. En bok ska vara som ett eget universum, en helt egen värld som man kan kliva in i.
  2. I boken måste det  finnas åtminstone en person som är alldeles särskild på ett sätt som det inte riktigt går att värja sig mot.
  3. Allra helst ska JAG gilla den här egna bokvärldens alldeles speciella person (ursäkta mig nu) skitmycket, då och bara då uppstår sann och evig bokkärlek, amen.

I Rachel CohnDu vet var jag finns letar sig känslan av få träda in i ett eget bokuniversum när man stiger in i mellan boksidorna direkt fram till mig.

Och DÄRINNE finns Miles!

Miles som har en alldeles egen stil, en underbar men taggig integritet och ett helt oemotståndligt sarkastiskt och humoristiskt sätt att kommunicera med både sig själv och andra på.

Allt det här är mycket viktigare för både mig och kanske i slutändan även för henne själv än alla de missbruksbeteenden, självtvivel och s0rgliga förluster som hon bär på och övermannas av genom boken.

Miles är 17 år och helt j*vla underbar. Det måste liksom bara understrykas med en svordom.

Se hela bildenHon påminner mig en del om Claire Fisher i familje-begravningsbyrå-teve-serien nummer 1 – Six Feet Under.

 De har något desperat, konstnärligt, becksvart och humoristiskt gemensamt. Och som jag alltså tycker om. Massor.

Jag tänker nästan inte ens skriva vad boken handlar om. DET är liksom inte det som är grejen med den här boken. Inte för mig i alla fall. Se där, kanske en regel nummer fyra som kan läggas till min bokregellista!

4.  I böcker som blir föremål för min förbehållslösa bokkärlek är handlingen absolut underordnad känslan. Personerna, miljöerna, stämningarna och världen som finns därinne är helt enkelt intressantare än vad som händer mellan pärm till pärm.

Titeln är egentligen det enda som jag har lite jobbigt med när det gäller den här boken. För det första är den bara så satans irriterande jobbig att försöka komma ihåg. Innehåller en kombination av alldeles för många vanliga småord för det. Och för det andra så tycker jag inte att den ger riktigt rätt känsla för boken.

Rachel Cohns originaltitel You know where to find me är snubblande lik översättningen, men där finns den viktiga trädkojan med mycket mer för mig. Fast jag tycker nog att boken skulle heta något alldeles annat. Vet bara inte vad.

När jag hittade stället som jag tänker avsluta den här texten med, så fick titeln i alla fall en viktig betydelse:

”Om det är något så, ja … ”

Jag är nära – nära – att avsluta meningen åt honom, med det han alltid sa till Laura i stället för ”hej då”. Men för en gångs skull lyckas jag tygla min tunga, och Jim säger det själv: ”Du vet var jag finns

/Johanna

Ps. För allt i världen ta dig tid och gör ett besök på Rachel Cohns dödligt snygga webbsida och läs mer om boken. Ds.

Annonser

3 Responses to “Du vet var jag finns – Rachel Cohn”


  1. 1 malik 17, juni, 2010 kl. 8:52 e m

    Det bästa med en bra bok är definitivt att det är ett litet universum man stiger in i. Man förflyttas till andra tid och rum, drunknar i fantasins värld fylld med färg och form.
    Tillåt mig att lägga till några viktiga punkter på din lista som jag tycker saknas.
    1. En bok som inte är värd att läsas minst två gånger är inte värd att läsas en endaste gång.
    2. ”Att älska att läsa är att byta ut tråkiga timmar i livet till härliga” / Charles de Secondat de Montesquieu
    3. Hellre vara utan pengar i ett litet hus fyllt till bredden med böcker än en rik man utan böcker.

    En bok inspirerar, lär ut, utmanar och ger kunskap. Men kunskap är bara en potentiell makt tills den kommer i händerna på en person som förmår sig till effektiv handlig.
    Böcker förgyller tillvaron och livet mer än ord kan beskriva.

    / Malik82

  2. 3 lena kjersén edman 21, juni, 2010 kl. 4:29 e m

    Vilken bok! Jag tycker att du formulerar väldigt bra, Johanna, vad som är så drabbande med den och med andra gudabenådat bra (ungdoms)romaner.

    Dan svenska författare som jag tycker att Rachel Cohn påminner mest om – när det gäller berättarstil och ideologi – är Per Nilsson.
    Särskilt ”Korpens sång” och ”Anarkai”.
    Vad de båda, bland mycket annat, kan skildra mästerligt är: Den kämpande humorn hos en ung människa som har förtvivlans och den deperata kärlekslängtans klump i halsen, i hjärtat, i hjärnan, i magen.

    Jag skulle vilja tillägga något om rytmen – det är nog på ton och rytm som man avslöjar mästarförfattaren. (Den som, för att använda Aidan Chambers ordval, inte bara är en ”writer” utan till och med är en ”author”.)

    Här kmmer ett av många fantastiska citat ur boken (som jag tycker har en utmärkt titel):
    – Jag kollar i hyllorna efter dagens läsning. Jag hittar den i hyllan för Amerikas historia. Kalla kriget. Den stora depressionen. Ord och epoker att leva efter.

    lena kjersén edman


Comments are currently closed.



8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: