Revolt är utläst – varning lite spoilers i inlägget

Klockan 02.32 natten till fredag var Revolt äntligen utläst. I tidigare inlägg skrev jag att jag hade stora svårigheter att komma in i handlingen. Det gick trögt och långsamt.

Dock blev jag peppad att fortsätta läsa av era kommentarer så jag gjorde ett försök till. Kom några kapitel till sen tog det stopp igen.

Efter halva boken tyckte jag den var ointressant och oengagerande. Jag kände att jag inte brydde mig om hur det skulle gå för någon. Möjligen brydde jag mig lite om stackars Peeta som var fast i huvudstaden.

När jag gick och la mig natten till fredag bestämde jag mig dock för att läsa ut eländet. Ledig fredag gjorde att jag bara läste och läste och läste och så kl. 02.32 var jag färdig. Att sträckläsa boken tror jag hjälpte till att få ”upp” den några snäpp. Jag kom in i en läsrytm utan att bli störd, det var lugnt och tyst runt omkring mig.

Så jag tycker den blev något mer spännande under andra halvan. Det är då allt får fart, första halvan av boken är en seg uppbyggnad till det som komma skall.

Det var ingen stor överraskning att Katniss hamnade i en patrull med duktiga prickskyttar och det var ingen överraskning att de dör en efter en i diverse djävulskaper som huvudstadens ledning kokat ihop. Visst det är otäckt och kriget beskrivs rått men… nej jag är inte imponerad.

En sak jag gillade var det snabba ”klipp” från det att spänningen stegras när Katniss försöker ta sig in i president Snows residens, med bomber som exploderar och Prim som dyker upp till själva slutscenerna inne i residenset.

Katniss velande mellan Gale och Peeta tycker jag fick ta ”lagom” stor plats men jag tycker det var ganska uppenbart hur boken skulle sluta och jag tycker epilogen var totalt onödig (och smörig).

Ett omdöme blir en helt okej bok men väldigt mycket sämre än de två första delarna, två guppande flaskpostar av fem.

/Sofia

 

Annonser

8 Responses to “Revolt är utläst – varning lite spoilers i inlägget”


  1. 1 Clarisa 13, december, 2010 kl. 7:52 e m

    Jag tycker nog att du var lite väl sträng nu. Jag tyckte om att Katniss var ganska dyster och gnällig (är bara en tonåring trots allt), att hon och vi insåg att hon hela tiden bara varit en bricka i någon annans spel, och att hon till sist åkte hem sliten och desillusionerad, med Haymitch och Peeta som enda sällskap. Helt ok avslutning på en finfin trilogi. Men du har rätt om epilogen, helt onödig. Iofs säger Katniss i första boken att hon inte kan tänka sig att föda barn till den världen och Collins vill väl visa att det finns hopp för framtiden …

  2. 2 Sofia 13, december, 2010 kl. 9:07 e m

    Med tanke på hur besviken jag kände mig när jag läste boken i jämförelse med de två tidigare delarna hade jag kunnat skriva ner den ännu mer. Men jag kan hålla med om att det var bra att Katniss åker hem och är deprimerad osv, andra halvan av boken var bättre än första halvan.

    Katniss är ju även gnällig och vägrar lyssna på ”order” redan i de två första delarna så det tyckte jag var logiskt (och självklart) att hon inte gjorde i trean heller. Då hade det blivit märkligt om hon helt plötsligt gjorde som hon blev tillsagd.

    Ja, epilogen känns som Collins vill visa att allt verkligen blir bra. Jag hade tyckt boken hade blivit bättre om den slutat lite halvmörk och osäkert.

  3. 3 lena kjersén edman 14, december, 2010 kl. 11:11 f m

    Det är sodigt av Suzanne Collins att våga skriva denna pacifistiska tredje del – den starkaste i trilogin(men inte den mest ”lättlästa”)
    En fantstiskt nyanserad, kunnig och känskig beskrivning av en krigsneuros.
    a
    Om jag var lärare i åk 9, så skulle vi arbeta intensivt på Svenska och SO med att att närläsa och diskutera delar av ”Revolt” – och också göra jämförelser meed avsnitt från John Marsdens ”I mogon när kriget kom”böcker.

  4. 4 lena kjersén edman 14, december, 2010 kl. 1:26 e m

    Modig –
    det är det jag tycker att Suzanne Collins är.Inte ”sodig”.

    Och författarens beskrivning av Katniss neuros är inte ”känskig”,
    men känslig.

  5. 5 Maria 7, februari, 2011 kl. 3:22 e m

    Yeigh! Jag har läst ut den nu. Äntligen.
    Tyckte början var väldigt seg, men sen blev den ju riktigt bra! Jag sträckläste andra halvan och gillade slutet på något konstigt sätt. Trist att man fick så lite info om vad som hände med Gale bara. Jag gillade ju honom…
    Men men, trots allt höll den måttet.

  6. 6 FlaskpostenSofia 7, februari, 2011 kl. 9:06 e m

    Hurra! Vad bra att du tog dig igenom den till slut : ) Jag gillar boken mer och mer nu när jag börjar få lite distans till handlingen (och kanske förtränger hur seg den var i början). Gale hade jag också gärna läst mer om.

  7. 7 lena kjersén edman 15, februari, 2011 kl. 11:13 e m

    I UPPSALA NYA TIDNING; En intressant recension!

    En dystopi som vågar utmana
    RECENSION: Suzanne Collins trilogi Hungerspelen har blivit en succé, men den skiljer sig från andra bästsäljande ungdomsböcker. Malin Nauwerck förklarar varför.

    På Slåtterdagen samlas de på torget. Slåtter är att slå gräs med en lie eller skära, men det är inte gräs utan barn som skördas i Panem, det land som uppstod på Nordamerikas plats efter apokalypsen.
    Panem består av en dekadent huvudstad som försörjs av tolv utarmade och hårt kontrollerade distrikt. Men distrikten förses inte bara med bröd, utan också med skådespel. Under den årliga Slåttern väljs en flicka och en pojke från varje distrikt för att delta i Hungerspelen, en direktsänd dokusåpa där deltagarna mördar varandra framför kameran. Endast segraren överlever och belönas med ett liv i lyx. Tävlingen är årets mediehändelse och att följa den är obligatoriskt och statligt påbud.

    Katniss Everdeen (fånigt namn, cool tjej) är sexton år och tillhör distrikt tolv, det fattigaste och mest föraktade. Sedan fadern sprängts i bitar i en gruvolycka har hon försörjt sin lillasyster Prim och sin psykiskt instabila mor genom att jaga och sälja villebråd på svarta marknaden. När lotten faller på Prim att representera distrikt tolv i Hungerspelen väljer Katniss att ta hennes plats.
    Hungerspelen är den första delen i Suzanne Collins trilogi vars avslutande del Revolt nyligen kom ut på svenska. Den är det senaste exemplet i raden av försäljningssuccéer av typen Harry Potter och Twilight, vilkas genomslag har ökat i takt med den växande globaliseringen på bokmarknaden.

    Dessa succéförfattare kan nu också ta draghjälp av varandra genom så kallade blurbar – rekommendationer av författarkolleger på omslaget. Hungerspelen har hajpats och blurbats både av Stephenie Meyer och Stephen King, men även om blurben numera är vanligt förekommande, är det mindre vanligt att en bok ”kidnappas” av en blurb. Så har dock skett med Hungerspelen som sedan Meyers rekommendation går under epitetet ”Stephenie Meyers stora läsupplevelse” i bokhandeln.

    Att sätta ett Meyer-märke på denna serie tror jag dock är begränsande, och jag ska snart förklara varför. Däremot har Hungerspelen tydliga kopplingar till King och titlar som Den flyende mannen och Maratonmarschen. Berättelser som i sin tur kan fogas in i genren ’brutal överlevnadsfiktion’ där vi också återfinner William Goldings Flugornas herre och Koushun Takamis Battle Royal.
    Collins är drabbande i återgivningen av en tv-värld där det krävs vinnande personlighet, en kropp opererad till perfektion och rätt styling för att för att försäkra sig om publikens gunst och nödvändiga sponsorer. Det är kvalmigt motbjudande, men också välbekant. Verkligheten såsom vi känner den och den iskalla framtiden såsom vi anar den. Och kanske är det på denna gräns som Hungerspelens gravitation uppstår. För visst känner vi igen Panems högteknologiskt skruvade och överkonsumerande huvudstad där underhållning ersätter politik och för vilken utsugningen och exploateringen av de fattiga distrikten är en förutsättning.

    Samtidigt skulle jag vilja lyfta fram det icke välbekanta – det främmande – som det mest intressanta med serien. Och kanske har detta främmande någonting att göra just med den flickkropp och de kläder som får spela en så viktig roll genom hela trilogin. För berättelsen om unga människor, isolerade och utelämnade åt varandra, är inte ny. Men jag undrar om den har berättats utifrån en sextonårig flicka förut. Om den någonsin har fått handla om systerkärlek och modershat, om kropp och kläder, om oviljan att känna kärlek eller föda barn i en tid som är ond.
    Faktum är att ungdomslitteratur ofta beskylls för att vara könskodad i termer av genre och marknadsföring: vampyrromans eller macho-fantasy, storstadsglamour eller pojkspioner. Men om både JK Rowling och Meyer har kritiserats för att reproducera stereotypa könsroller, har Collins använt sin postapokalyptiska miljö till att förvrida och problematisera dem. För Collins är inte som Meyer: här behöver männen kvinnornas beskydd och ingen lever lycklig på slutet. Collins psykologiserar och för dessutom in en kvinnlig blick i en genre som annars ofta saknar dessa perspektiv. Därmed inte sagt att ’pojkboken’ har blivit en ’flickbok’. Denna våldsamma, nattsvarta dystopi är mer än så. Inte minst eftersom den stundtals är djupt problematisk och etiskt dubiös.

    Den analyserande och strategiska Katniss lyckas utnyttja kameran som hela tiden följer henne. Men denna självmedvetenhet, vilken får som konsekvens att Katniss ständigt objektifierar sig själv inför läsaren, blir någonstans i mitten av trilogin pervers. Inte heller vet jag om Katniss närmast djuriska överlevnadsinstinkt alltid är så idealisk som den ibland framställs. Dessutom: det närmast hypnotiska våldet på Hungerspelens arena roar läsaren lika mycket som det roar tittarna i huvudstaden. Detta får mig stundtals att undra om författaren har låtit sig förföras av sin egen mardrömsvärld, om hon har förlorat kontrollen över de frågor hon behandlar.
    På de avslutande sidorna av Revolt blir det emellertid tydligt att Collins är betydligt smartare än så. Och när rådande normer och ideologier utmanas i stället för att bekräftas blir också det kommersiella genomslaget intressant på allvar.

    Av: Malin Nauwerck kultur@unt.se

  8. 8 lena kjersén edman 16, februari, 2011 kl. 9:42 e m

    I Ellies berättelse i ”I-morgon-när-kriget-kom”-sviten finns inte, som i Katniss berättelse, självmedvetenheten och objektifieringen som följer av att Katniss alltid är tv-fotograferad.
    Kamerans förbannelse – vilket fascinerande diskussionsämne!

    Men analysförmågan, desperationen, ansvarstagandet och den djuriska överlevnadsinstinkten den delar de – dessa två kvinnliga protagonister – i varsin storartat häftig romansvit.
    Två litterära världssuccéer!
    Med rätta.

    När författaren Martin Amis nyligen i bok-tv-programmet ”Faulks and Fiction” (ungefär som vårt ”Babel”) sade att om han skulle skriva en ungdomsbok då skulle det vara ett bevis på att han blivit hjärnskadad – då tror jag att hans uttalande är ett bevis på att han inte läst verk av skickliga ungdomsboksförfattare som Bjarne Reuter, Sonya Hartnett, Aidan Chambers, Gillian Cross, Jenny Valentine….

    Inget av John Marsden.
    Inget av Suzanne Collins.


Comments are currently closed.



8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: