Splitter

Går det att tycka om ett språk i en bok på samma gång som man inte tycker om ett språk i en bok?

Jag känner mig väldigt kluven till den du-form som Splitter av Charles Benoit är skriven i. Det kändes lite ansträngt på ett ”jag ska skriva en speciell ungdomsbok och då använder jag mig av du-berättandet-sätt”. ”Du” skapade en distans i boken, som bidrog till att, i alla fall för mig, förstärka att jag är läsaren och i bokens värld är det färdigbefolkat. Jag klev aldrig in i boken utan var hela tiden en betraktare. Vilket på ett sätt kändes bra. Distansen gjorde att Splitter blev en bok att reflektera över på ett annat sätt än om det hade varit en bok jag blev uppslukad och indragen i.

Handlingen är bra. Inte så originell men den funkar. Missförstådd tonårskille, Kyle, lär känna nya killen, Zack, i skolan. Zack visar sig vara en manipulativ och elak person som trots det har en air av spänning och mystik omkring sig. Boken handlar om tristess. Om att ta till drastiska knep för att döva tristessen. Knep som inte alltid är så lyckade.

Utan att avslöja för mycket får vi som läsare redan från början veta att allt kommer gå fel. Något hemskt kommer att hända. I Splitter tycker jag det ökar läsvärdet, att veta att något händer men inte vad. Det gör också att jag som utomstående läsare kan analysera och fundera över vad som händer i boken. Fundera över vilka ledtrådar som ges inför det som komma skall. Det gillar jag mycket.

Förövrigt hade jag en enda bild i huvudet av Zack. Hela boken igenom tänkte jag att han påminde om Steff i Pretty in pink. James Spaders elaka och skitsnackande överklasskille:

/Sofia

Annonser

8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: