Jag tycker mycket om Piper´s son

Nu har jag  läst min tredje bok av Melina Marchetta:  Piper´s son och jag vet inte i vilken ände jag ska börja skriva om den. Det får bli kopplingen med Saving Francesca som jag tidigare bloggat om:

I Saving Francesca (SF) börjar huvudpersonen på en f.d. pojkskola och blir där vän med bl.a. Tom. En halvstökig och småstörig kille som älskar musik. Och som visar sig var en riktigt bra vän.

Piper´s son utspelar sig några år efter SF och här är huvudpersonen Tom. Låt mig göra ett stopp här: det här gillar jag! Att få läsa en bok där huvudpersonen redan figurerat i en tidigare bok. Inte nog med det. Flera av de andra från SF är också med på ett eller annat sätt: Francesca, hennes pojkvän Will, Justine med dragspelet och inte minst Tara Finke.

Jag fortsätter: Piper´s son tar sin början med att Tom vaknar han upp på ett sjukhus utan att veta exakt vad som hänt. Sjukhusvistelsen är kulmen på två års destruktivt knarkande och supande. Det visar sig att han blivit utkastad av sina två (f.d.) rumskompisar (som förövrigt är svin) och flyttar nu hem till sin faster Georgie.

Under de två destruktiva åren har Tom betett sig som en stor skit mot sina vänner, särskilt mot Tara. Han är deprimerad, ensam, grubblande, arg och cynisk. Den utlösande faktorn för hans beteende är sorg. Sorg efter att Toms farbror Joe dött i en självmordsbombares dåd i London 2005.

Dådet, som ju inträffade på riktigt, har fört hela Toms familj in i något som kanske kan beskrivas som en fruktansvärd, ledsam bubbla.

Piper´s son är en bok som visar vad som kan hända med en hel familj efter en katastrof. Den handlar om kampen för att försöka förstå varför Joe är borta för alltid men också om skuldkänslor över att känna glädje (ibland). Det är inte bara Joes försvinnande som kastar en skugga över familjen. Här finns också en i Vietnam-kriget försvunnen pappa/farfar.

Det är också en bok om kärlek och vänskap. Utan att avslöja för mycket säger jag bara: Tom och Tara! Precis som i SF balanserar Marchetta språket mellan ledsamt och roligt. Jag tycker dock att Piper´s son är mörkare och mer sorglig än SF och jag fnissade inte lika mycket under läsningen.

Kapitlen växlar mellan Tom och fastern Georgie men hon känns inte riktigt lika i fokus som Tom. Egentligen skulle jag vilja säga att den verkliga huvudperson är Joe. Han genomsyrar hela boken. Varvat i texten är även mejlkonversationer mellan olika konstellationer, främst Tom/Tara. Mejlen lyfter handlingen och jag satt och hoppades på fler mejl när jag vände blad.

Men huvudtemat som jag ser det är hela Toms familjs hanterande av sorgen efter Joe och pappan/farfadern.

Jag läste ut boken igår, dagen efter det hemska som har hänt i Oslo den här helgen. Bokens tema fick en annan innebörd och känns tyvärr väldigt aktuell.

/Sofia

Annonser

2 Responses to “Jag tycker mycket om Piper´s son”


  1. 1 Maria 31, oktober, 2011 kl. 8:29 e m

    Sofiaaaa!!! Den här boken är så bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen!

    Tom och Tara. Psycho Tara Finke. Tom och Will. Tom och Frankie. Will och Frankie. Tom och Georgie. Georgie, Georgie, Georgie. Sam. Joe. Jimmy. Annabel och Luca. Alla scener på Union. Joggingturerna. Den stressande PROMENADEN. Fiolkillen, två gitarrspelande bröder och en asiat på sax? Åhhh!

  2. 2 Sofia 31, oktober, 2011 kl. 9:35 e m

    Hurra vad kul att höra att du tycker det! Nu några månader efter att jag läst boken känner jag bara LOVE Georgie.

    och ja fiolkillen, bröderna och saxofonisten. Visst är det bra!


Comments are currently closed.



8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: