Filmtårar: Jag saknar dig

Voilà! Här kommer en segilandisk* rapport från Flaskpostens filmavdelning!

Vi har varit och sett Jag saknar dig, filmen baserad på Peter Pohls och Kinna Gieths augustprisvinnande ungdomsbok Jag saknar dig, jag saknar dig från 1992.

Boken bygger på en verklig händelse där två tvillingsystrar skiljs åt av döden genom en trafikolycka. Vi får följa den överlevande systerns sorgslitande liv när hon blir lämnad ensam kvar i deras nära men också konfliktfyllda tvillingtillvaro.

Filmen är gjord av Anders Grönros (mannen bakom filmatiseringarna av Agnes Cecilia och Glasblåsarnas barn) och vann publikens pris på Göteborgs filmfestival och Unga filmjuryns pris på BUFF 2011 (barn- och ungdomsfestivalen), och någonstans läste jag att filmen blivit kallad den bästa svenska ungdomsfilmen sedan ”Fucking Åmål”.

Alltså: det är mycket tårar i salongen under visningen och filmen är glimtvis både jättesorglig och gripande, men på vår eftersnackspromenad är vi Flaskpostare inte riktigt lika övertygade som ”jurysarna” ovan, och helt klart är att vi INTE sett en ny Fucking Åmål. Skådespeleriet är inte alls lika klockrent, ibland ganska underligt. Och en hel del av filmens allvarsmoment blir ofrivilligt komiska.

Vad filmen däremot absolut lyckas med, i alla fall hos mig, är att skapa ett lässug. Jag går hem och VILL läsa boken (som jag faktiskt inte läste när det begav sig och inte heller senare) och jag har en känsla att den kommer att ge mig något mer och starkare än filmen

/FlaskpostenJohanna åter vid tangentbordet

*Det är nu drygt två veckor sedan filmen sågs, men Flaskpostandet har av post-semester-anledningar som diverse anhopade och nystartade hösthögar kombinerat med en viss skriv-SEGhet dragit ut på tiden dvs. blivit segilandiskt!

Annonser

3 Responses to “Filmtårar: Jag saknar dig”


  1. 1 lena kjersén edman 3, september, 2011 kl. 12:44 e m

    Jag tror filmen blir en större upplevelse om man också läser romanen. Före eller efter (helst bådadera).

    Romanen rymmer ju så många tankar – den tanke som har betytt mest för mig är den som handlar om betydelsen av vänskap – den finns nästan sist i berättelsen.

    Jag trodde att det skulle vara en omöjlig uppgift för textförfattaren/regissören att ”översätta” den lågmälda och ganska filosofiska texten i ”Jag saknar dig, jag saknar dig” till den högljudda och rätt handlingsorienterade filmen ”Jag saknar dig” – men det blev ett gott resultat som också Kinna Gieth och Peter Pohl är nöjda med.

    Tonåringar i min närhet (som älskar boken) tycker väldigt mycket om filmen – även om de tycker att regissören hade lyckats ännu bättre med sin filmatisering av Maria Gripes Glasblåsarens barn.

  2. 2 maria 3, september, 2011 kl. 5:52 e m

    Så fort någon visar sig minsta tveksam till den här filmen blir jag lättad. För då är jag inte ensam om att ”ha ett hjärta av sten” eller ha förlorat kontakten med mitt tonårsjag eller vad det står i bioannonserna. Jag blev inte alls så berörd som jag ser att många yngre personer blir. Sen om det är en fråga om ålder, vilket material hjärtat är av eller skådespelarinsatser vet jag inte.

    Och oj, vad jag ville skratta ibland på högst olämpliga ställen!

  3. 3 Sofia 6, september, 2011 kl. 7:58 e m

    Glasblåsarnas barn har jag inte sett däremot gillar jag filmatiseringen av Agnes Cecilia. Trots en liten besvikelse först när den kom ut eftersom jag ÄLSKAR den boken. Jag ser fram emot att läsa Jag saknar dig, jag saknar dig!

    Maria: ja, den här flaskpostaren inte bara ville skratta högt på olämpliga ställen utan råkade göra det också. Jag tror vår reaktion är en blandning av skådespelarinsatser och ålder… samt i mitt fall gapflabb inför en viss frisyr som hängde i ett par ögon hela filmen.


Comments are currently closed.



8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: