Vad jag minns av 62 dagar

Ibland skriver jag ett blogginlägg med en gång jag läst färdigt en bok. Ibland får boken vila lite och det beror oftast på att jag i lugn och ro vill fundera på handlingen, på språket och vad det är jag har läst. Cilla Naumanns bok 62 dagar har fått vila i flera månader. Men nu. Vad jag minns av 62 dagar:

Äcklet. Av maskar. Vita läskiga likmaskar. Redan på första sidan är de där och krälar. Sen släpper de inte taget om mig. Jag tänker fortfarande på maskarna.

Ångesten. Över att tro att man gjort något så fel att en annan person har dött. Över att inte säga ifrån och över att blunda med öppna ögon. Över att till synes oskyldigt agerande blir fel.

Vänskapen. Som leder till ångesten. Men som också är fin och självklar. Där alla får vara med. Men där roller spelas och frågan om vem som är mest sann väcks.

Döden. Som pockar på uppmärksamhet. Som är svår att hantera. Blodet som rinner ända ner till affären.

Sorgen. Det svarta och ledsamma.

 

Tom vill att allt ska vara som vanligt, med fotboll och bad. 62 dagar är ett sommarlov där inget blir som det ska. Allra minst som vanligt. Jag sträckläste 62 dagar. Två gånger. Cilla Naumanns språk är något speciellt. Istället för att bara läsa ord läser jag bilder. Det här är en mer än lyckad bok.

/Sofia

Annonser

8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: