Med den här ren-middagen önskar Flaskposten GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!
Nu tar vi jullov och säger tack för i år. Hoppas ni hänger med även nästa år, då vi går in i sjunde Flaskposten-året!
/Johanna och Sofia
Här har Karin Mossed, Sofia Gydemo, Johanna Nylund & Clarisa Rolandi Ronge skrivit om böcker, film, musik och saker på gång
En grej som jag tyckte jättemycket om att göra när jag gick på lågstadiet var att ordna museum med mina olika samlingar hemma. Det kunde vara snäckskals- och stensamlingen från sommarsemestrarna, brevpapperssamlingen eller suddigumssamlingen som blev till utställningar i trädgården eller i mitt rum. Sen var det bara att fixa entré och börja sälja inträdesbiljetter och sätta upp skyltar om utställningsföremålen!
Nu finns det en bilderbok med inspiration för andra samlare som kanske vill testa att göra ett museum under jullovet. Boken heter Kubbes museum och är skriven och illustrerad av Åshild Kanstad Johnsen. Det är en norsk bilderboksdebut med STOR charm och smarta tips!
Vad gör man till exempel när man till sist tröttnar på att hela ens rum och tillvaro blivit alldeles överfyllda med museiprylar? Jo Kubbes farmor kommer med ett mycket fiffigt förslag, som faktiskt kan vara bra för alla som vill försöka rensa bort lite saker hemma. Fotografera grejerna och gör ett fint fotoalbum, då blir det lättare att göra sig av med sånt som du inte har plats för längre! Tack, det måste jag prova när jag försöker dyka in i mitt förråd nästa gång…
Jag har sagt det förut, Norge är ett av mina absoluta favoritbokländer! Missa inte Kubbe, han ser ut som en liten stubbe och hans bästa vän är en liten gran och så gillar han att samla, kan det bli bättre?!
/FlaskpostenJohanna
Bea har ett robothjärta. I alla fall om man får tro hennes mamma. En mamma på gränsen till nervsammanbrott. Efter att återigen ha flyttat till en ny stad och för att kunna tackla ännu en ny skola tar Bea fasta på det där med robothjärta och förvandlar sig till Robot girl.
Hon är blasé och har som intention att inte lära känna någon i klassen då hon ändå kommer att börja college nästa år. Redan första dagen sugs hon dock upp av pratsamma Anne Sweeney som berättar om märkliga Ghost boy. En udda kille som ingen riktigt lägger märke till och som inte har några vänner.
Beas och Ghost boys världar korsas vid ett flertal tillfällen och de upptäcker en gemensam kärlek till att lyssna på nattradio.
Styrkan i Robothjärta är de udda människorna som befolkar Baltimore och främst dess nattradiovärld. Jag gillar att ta del i deras till viss del halvgalna liv och hade gärna läst mer om dem. Bea och Ghost boy (som egentligen heter Jonah) hittar en gemenskap med radiolyssnarna som de inte får bland sina konformiska skolkamrater.
Jag tycker också om att läsa Beas tankar, hennes försök till distansiering från omgivningen och om hennes tankar kring Ghost boy/Jonah. Ghost boys/Jonahs liv skulle kunna vara en bok i sig och på sätt och vis är det hans berättelse som för den här boken framåt medan Bea är med som betraktare.
Robothjärta skulle kunna ha slutat uppenbart och smörigt men som tur är parerar författaren Natalie Standiford det. Utan att förstöra slutet vill jag ändå säga att det är mycket bra. Jag blir sugen på att läsa fler böcker av Standiford.
Här kan du besöka Natalie Standifords hemsida.
Läs även mer om boken på förlagets hemsida.
/Sofia
Det är ingen hemlighet här på Flaskposten att jag gillar (hrm älskar) tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Hittade idag, bättre sent än aldrig, en av de bäst luckorna någonsin i en adventskalender. Det är utmärkta butiken SF-bokhandeln som för varje dag har en film. Lucka 3 handlar om Buffy. Så här kommer lite reklam. Har du inte sett Buffy the Vampire Slayer önska dig en eller flera dvd(:er) i julklapp:
Som det visas i adventsluckefilmen finns även Buffy-tidningar och böcker. Jag har läst något ett nr av tidningen, men gillade inte särskilt mycket.
Låten som spelas i filmen heter I miss Buffy the Vampire Slayer och artisten Megan Gogerty. Hon har gjort en hel skiva med låtar om Buffy & CO. På den finns låtar som Joss is the boss och Lots of Xander to love. MEN tyvärr är skivan inget vidare. Megan låter som ett halvkasst collegeband, ungefär som de som brukar spela på the Bronze. Lite roligt är det i alla fall, bäst är helt klart I miss Buffy-låten. Hela skivan finns på Spotify.
Några länkar:
– Missa inte SF-butikens hela adventskalender, bakom lucka 13 hittar ni Mats och Sara och Cirkeln.
– Det var via Sara Bergmark Elfgrens blogg jag hittade SF-butikens kalender. Missa inte hennes blogg.
– Har du inte Spotify men vill höra hela I miss Buffy-låten finns den här på youtube.
– Här har jag tidigare skrivit om Buffy.
/Sofia
Det börjar med en slags brasklapp. Ett kort stycke där författaren till Söta pojkar är bara på låtsas, Moa Eriksson Sandberg, berättar att boken bygger på hennes dagböcker från 1997 – 1998. Att allt som händer i boken har hänt men att vissa händelser gjorts om en del. Att dagböckerna förvandlats till fiktion.
Jag tycker Moa Eriksson Sandberg varit modig som grävt fram sina gamla dagböcker och nu delar dem med alla som vill läsa. Personligen skulle jag inte vilja göra det med mina dagböcker från gymnasiet. Jag RYSER vid tanken.
Vi är ungefär lika gamla, Moa och jag. Det innebär till viss del hög igenkänningsfaktor i boken, främst alla kulturreferenser. Jag var dock aldrig så där cool och tuff som Moa. Hade jag träffat Moa då hade jag förmodligen känt mig som världens tönt. Men inget är ju någonsin vad det utger sig för att vara. Moa delar med sig av sina innersta tankar. Hon är också osäker. Rädd. Arg. Det där med ilskan tycker jag är väldigt bra beskrivet. Moa, eller Ella som hon heter i boken är arg men kan inte riktigt sätta fingret på vad hon är arg för. Det är allt och inget som irriterar.
Några jag pratat med om boken tycker att den är en nostalgibok för alla som var unga på 1990-talet. Att musikreferenserna går dagens ungdomar över huvudet. Jag tror inte det. Boken handlar om tonårskänslor och de är universella samt tidlösa. Språket flyter på i boken och det är lätt att komma in i Moas/Ellas liv.
Musiken, som spelar en stor roll i boken, får läsaren på köpet. Har man inte hört talas om banden gör det inget för de flesta har en relation till musik. Vare sig det är något från 1990-talet eller 2010-talet.
Men visst… det är roligt att känna igen sig i referenserna. Efter ”brasklappen” sätter boken igång med ett citat av Hole och låten Violet. En låt jag lyssnat extremt mycket på:
Vet du inte vilka Hole är kan du läsa här.
Moa Eriksson Sandbergs blogg finns här.
/Sofia
ps jag vet inte varför videon inte vill visa sig med en gång. Klicka vidare till youtube så länge. ds