Aldrig släppa taget

20120617-140721.jpg

Jag tyckte mycket om Holly Goldberg Sloans debutbok Aldrig släppa taget ÄNDA tills jag började närma mig SLUTET.

I vanliga fall har jag konstigt nog ofta svårt att komma ihåg riktigt exakt hur böcker slutar, men den här gången kommer jag tyvärr att komma ihåg som en total HAPPYEND-OVERDOSE. Precis alla personer kommer tillbaka i varsin lite olika stor sekvens där allt löser sig på det bästa av alla vis för dem. Tillrättalagdare än tillrättalagdast i en värld som dessförinnan visat sig från sin mer orättvisa och grymma sida.

Och det är SYND att allt plötsligt vänder på det här sättet som bara blir för mycket, för innan dess är boken intressant och spännande fastnaglande. I läskänsla tycker jag att den påminner lite om Anne Cassidys psykologiska thrillerladdade ungdomsböcker (En andra chans, Glöm mig inte, Oskyldiga?).

Hursomhelst, det handlar om bröderna Sam och Riddle som lever ett ganska hemskt liv tillsammans med sin paranoida och kriminella far, där de tvingas leva i ett slags skuggtillvaro utan att få gå i skolan eller nästan visa sig ute dagtid över huvud taget. De stannar aldrig länge på samma plats. 20120617-140842.jpgNär de kommer till staden där Emily bor kommer en första vändning. Emily och Sam träffas av en slump när hon tvingas att framföra ett misslyckat solo i kyrkokören. Längst bak sitter Sam och de får en omedelbar kontakt utöver det vanliga. Det starka bandet och kärleken som uppstår är dock hela tiden hotat av den förödande upptäckt som fadern oundvikligen förr eller senare kommer att göra…

Det som särskilt gör att jag tycker att boken blir verkligt läsvärd (trots att man får ta på sig skyddsläsglasögonen för att inte få utslag av det sagoartade slutet) är relationen mellan bröderna. Den är hjärtslitande, hjärtskärande underbar faktiskt. Särskilt när den yngre, svagare, mer sjuklige och underligare Riddle plötsligt blir den som får ta hand om Sam, och gör det med en enorm beslutsamhet, mod och viljestyrka.

Perspektivet skiftar mellan personerna i boken, så att man får följa alla centrala personers tankar inifrån. Det gör dem levande och intressanta, inte minst att få följa periodvis stumma Riddles ”inutiröst”, som är helt oemotståndligt rörande:

Han kommer och går nu. Men när han är här, är han någon annanstans. Så till och med när han kommer tillbaka till mig, är han på sätt och vis borta. Jag följer med dit jag kan när han låter mig följa med. Som myrorna följer varandra. För Sam är den enda som spelar någon roll. Och om jag förlorar min Sam, finns det ingenting kvar för mig.

Alltså LÄS absolut, men försök glömma slutet blir mitt betyg. /Johanna

Annonser

8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: