Arkiv för oktober, 2012

Naku, nakuu, nakuuu!

Har du tips på bra bilderböcker om att få syskon? Med jämna mellanrum får man som barnbibliotekarie just den här frågan från oroliga föräldrar. Numera finns det ganska många i ämnet men den här fina boken från Filippinerna är nog den bästa jag läst sedan Jamen Benny av Barbro Lindgren och Olof Landgren.

Naku, Nakuu, Nakuuu! är skriven av Nanoy Rafael och illustrerad av Sergio Bumatay III. Det är färgstarka och annorlunda illustrationer med många finurliga detaljer att fästa blicken på. Det handlar om Isko som ger sig ut på gatorna och mumlar naku, nakuu, nakuuu. Han verkar orolig och ställer frågor till de vänner han möter, samtalen kretsar kring babyspindlar, hundvalpar, bebisar och syskon. Isko stressar vidare tills han får ett svar som äntligen gör honom glad och får honom att springa hem igen, till mamma. Och just den där sista bilden när Isko kramar om sin mamma är så himla fin!

Det är lite mystiskt att man inte riktigt vet vad Isko mumlar, men genom att läsa på lite om den här boken på förlaget Trasten fick jag reda på att det betyder ungefär oj, ooj, oooj. Den här boken är verkligen annorlunda och alldeles bedårande. Läs den gärna med barn som har eller ska få ett syskon eller läs den för dig själv för de fina illustrationerna.

/Clarisa

Annonser

Träffa vildsvinet Veke

För tio dagar sedan bloggade jag om en gris som tog sig in på ett dagis. Nu är det dags för ett vildsvin.

Vildsvinet heter Veke och är skapad av Charlotta Lannebo och Emma Göthner. Veke är ett egensinnigt litet vildsvin som väljer att gå sin egen väg. Katalysatorn blir en röd baddräkt. Baddräkten hittar Veke vid en strand och kan inte låta bli att prova. Den passar perfekt! Men en röd baddräkt lyser alldeles för mycket i skogen säger de andra vildsvinen och tycker Veke ska ta av sig dräkten. Det vill inte Veke utan väljer istället att lämna flocken och bege sig ut på egna äventyr.

Charmig är ordet som dyker upp i min hjärna när jag tänker på Veke. Text och bild fungerar fint ihop för att få fram en spännande berättelse om det lilla vildsvinet.

Emma Göthner har illustrerat en väldigt söt Veke som för tankarna till Olof Landströms fina grisar, får, nyckelpigor m.m. Dock tycker jag vissa bilder i Veke-boken drar ner helhetsintrycket något, främst de på lodjuren. Jag är inte heller överförtjust i slutet. Men det är bara småsaker. På det hela taget gillar jag historien om självständiga Veke. Det är roligt att ett vildsvin får spela huvudrollen. De andra vildsvinen i litteraturen som jag kan komma på är de som blir till mat i Asterix.

Äta upp Veke hoppas jag ingen gör, för jag skulle gärna läsa ytterligare böcker om det lilla vildsvinet.

Flaskposten har tidigare intervjuat Charlotta Lannebo med anledning av hennes böcker om Lilla E. Intervjun kan du läsa här. Lägg märke till vilken djur Charlotta nämner som sitt favoritdjur…

/Sofia

Böcker och författare i massor på Kulturhuset

På lördag kryllar det av författare i Kulturhuset. Gunilla Bergström, Emma Adbåge, Petrus Dahlin, Lisa Bjärbo och Pernilla Stalfelt är bara några i mängden som kommer läsa högt, hålla i skrivarverkstad, teckna och prata om böcker.

Klockan 14.00 invigs fan art-utställningen med bilder från Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Utställningen finns på Lava. Jag skrev tidigare i år om tävlingen och från början var det meningen att den skulle vara på Palatset. Nu gick det ju som det gick med Palatset (synd!) så utställningen är flyttad till Lava.

Så här tolkar serieskaparen Karl Johnsson huvudpersonerna i Cirkeln. Nyfiken på hur andra tänkt? Lava på lördag!

Alla program med tider och lokal hittar du här.

/Sofia

Augustprisnomineringarna – så här blev det i år

Varmt, trångt men många glada miner var det på Postmuseum idag när presskonferensen för årets nominerade till Augustpriset gick av stapeln. De vi i barn- och ungdomsjuryn valde blev:

Nomineringstexterna går att läsa på Augustprisets hemsida.

Här är några fotografier från dagens mingel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den 26 november är det är det dags för Augustgalan. Juryn lämnar nu över till de drygt 20 st elektorerna som röstar fram vinnaren. Det ska bli spännande att se vilken som blir deras favorit. Grattis och lycka till säger jag i alla fall nu till alla nominerade!

/Sofia

ps om någon undrar varför Pija Lindenbaum inte är på bild så var hon inte på plats idag.

Aktuellt: Augustpriset

Imorgon, den 22 oktober, tillkännages de nominerade till årets Augustpris. Även i år har jag suttit med i juryn för barn- och ungdomspriset. I år har vi i ”barnjuryn” läst 144 böcker och haft många och långa samtal om dem. Det har varit väldigt roligt men också svårt. Det kommer så många fina, bra och viktiga böcker och bara sex stycken går vidare till final.

Imorgon ska det blir spännande att höra reaktioner på de sex böcker som vi till slut har valt. Själv är jag mycket nöjd med våra val.

Det stora avslöjandet går av stapeln på Postmuseum kl. 12.15. Jag kommer att befinna mig i minglet där och kanske försöka fota lite för inlägg till Flaskposten.

En nyhet för i år är att alla kan ta del av presskonferensen. På Augustprisets hemsida kommer Svenska Förläggareföreningen att sända live. Så är du nyfiken på vilka de nominerade i år blir besök hemsidan. Länk till sidan hittar du här.

/Sofia

The Lumatere Chronicles

Melina Marchetta har skrivit en skimrande episk fantasytrilogi om de två grannländerna Lumatere och Charyn som båda drabbats av hemska förbannelser.

Den första boken heter Finnikin of the Rock. Tio år efter morden på Lumateres kungafamilj och den efterföljande förbannelsen som har drabbat kungadömet reser Finnikin med sin mentor, den forna kungens närmsta man, för att hitta och försöka samla sitt folk som lever i exil. Förbannelsen har med mörk magi kapslat in Lumatere, ingen kan komma in eller ta sig ut från kungadömet.

Men så möter de Evanjalin, en ung kvinna som säger sig ha förmågan att vandra i andras drömmar. Genom sin kraft har hon kunnat nå människorna som är kvar innanför Lumateres murar och hon hävdar det otroliga, att en tronarvinge från den kungliga familjen har överlevt massakern. Finnikin är misstänksam, men samtidigt vågar han hoppas att hans bästa vän, prins Balthazar har överlevt. Med hans hjälp ska de äntligen bryta förbannelsen och ta sig tillbaks in i Lumatere.

Finnikin of the rock handlar ganska mycket om familj, tillhörighet och ursprung. Finnikin längtar efter att få komma hem, att samla sitt folk och få tala sitt språk utan rädsla. Under sina resor möter Finnikin trasiga människor som lever i olika flyktingläger vid grannländernas utkanter. Många har knappt någon mat eller tillgång till mediciner och har förlorat allt hopp. Melina Marchetta har sagt i en intervju att hon har velat skriva en berättelse om flyktingar och livet i exil men att det skulle vara svårt för henne att skriva om det i en realistisk bok. Människorna vi möter i trilogin har upplevt hemska övergrepp, och utan distansen i fantasyvärlden skulle den här berättelsen bli för tung att läsa.

Samtidigt är det inte ett komplett mörker. Marchetta sår genom sina karaktärer små frön av hopp som växer under berättelsens gång. Boksidorna genomsyras också av kärlek, kanske finast skildrat i relationerna mellan fäder och söner. Mellan Finnikin och hans far Trevanion, Lucian och saknaden efter hans far Soro och Froi och alla de män som tar honom till sitt hjärta som en son. Det finns också flera ljuvliga kärlekshistorier som man får följa i de tre böckerna.

Den andra boken Froi of the Exiles handlar om Frois resa. Froi som i första boken var en ensam förvildad gatupojke som knappt kunde tala rent på något språk. Froi som försökte våldta Evanjalin, men som senare räddades från slavsäljarna och blev förlåten av densamma. Froi blir till sist adopterad av hela Lumatere. Han skickas som spion till Charyn för att mörda Kungen som låg bakom mordet på kungafamiljen i Lumatere. Men i Charyn träffar han en samling människor som ändrar hela hans liv och som har en nyckel till hans förflutna. Nu är det folket från Charyn som börjar dyka upp i Lumateres gränser och sätter upp tillfälliga läger. De är hungriga, desperata och utmattade. Lumatererna får sig en tankeställare över hur de behandlar flyktingarna, har de lärt sig något av sina egna erfarenheter?

Men vi får också träffa Charyns prinsessa Quintana, en av de underligaste och bästa karaktärer jag någonsin träffat på. Quintanas kropp är täckt av ärr från alla gånger man har försökt döda henne. Hon hävdar att hon ensam kan bryta Charyns förbannelse. Samtidigt är hon hatad av alla i hennes närhet och av hela Charyn. Hennes eget folk kallar henne till och med för ”The princess Abomination”.
Quintana har en tvivelaktig uppfattning om personlig hygien, hon har hemska illasittande klänningar och hon måste ha sex med alla sistfödda unga män tills hon kan bryta Charyns förbannelse och ge folket en arvinge. Hon väser, bits och pratar med sig själv. Marchetta har med Quintana skapat en underlig hjältinna men jag kan inte låta bli att fascineras och älska henne.

Nu har den tredje och sista delen av The Lumatere Chronicles äntligen kommit, Quintana of Charyn. Marchetta knyter ihop alla trådar. Det är en smärtsam, rolig, romantisk och tillfredsställande avslutning. Nu är jag bara så ledsen att det inte finns fler böcker om Lumatere och Charyn. Jag skulle så gärna vilja läsa mer om de här människorna! För mig skulle det här gärna blivit en mastodonserie med oändligt antal delar/böcker så att jag aldrig skulle behöva lämna den här världen.

Melina Marchetta är en mästare på att skriva komplexa, ofta känslomässigt trasiga karaktärer med starka känslor men med en glimt av humor i allt det smärtsamma. Kanske är hennes största styrka karaktärernas utveckling i böckerna. Jag älskar hur Marchetta plockar upp Froi, som i första boken är en ganska sorglig bikaraktär och låter honom växa i de andra böckerna och utvecklas till en av hennes bästa killkaraktärer (tänk Jonah Griggs!). Men det finns så många karaktärer i alla tre böckerna som man får följa, gråta för och glädjas med att jag inte kan räkna upp samtliga här. Det är med separationsångest och sorg som jag säger adjö till dem alla.

Här har vi skrivit om Melina Marchetta tidigare och här och här har  Malin på Unga böcker skrivit fint om de två första böckerna i trilogin.

Det är en väldigt roligt och fin gris på dagis

En av Sveriges bästa författare med tre ungdomsböcker bakom sig har i år kommit ut med en bilderbok. Det här Johanna Thydell som skrivit om en ensam gris i Det är en gris på dagis.

Den stackars grisen längtar efter sällskap. Hagen är tråkig men en bit bort finns ett dagis där det tjoas och leks. Grisen tar saken i egna klövar och rymmer. Bort till dagiset! Genast får han vara med och barnen gör allt för att inte personalen ska upptäcka honom.
Det är en gris på dagis är en fin historia om längtan, leklust och vänskap. Grisen får vara med under en vanlig dag på dagis och det blir många roliga situationer. En personlig favorit är sångstunden, under vilken det är märkligt att inte personalen hör en viss gris-stämma sjunga upp.

En bilderbok är ju inte mycket utan sina bilder. Här är det Charlotte Ramel som skapat en himla fin gris. Hon har i bilderna målat in en mängd detaljer som är där utan att de påpekas. Det bidrar till att boken tål att läsas många många många gånger.

Johanna Thydell har vi skrivit om flera gånger här på Flaskposten. Vill du läsa våra inlägg kan du klicka här.

/Sofia


8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: