The Lumatere Chronicles

Melina Marchetta har skrivit en skimrande episk fantasytrilogi om de två grannländerna Lumatere och Charyn som båda drabbats av hemska förbannelser.

Den första boken heter Finnikin of the Rock. Tio år efter morden på Lumateres kungafamilj och den efterföljande förbannelsen som har drabbat kungadömet reser Finnikin med sin mentor, den forna kungens närmsta man, för att hitta och försöka samla sitt folk som lever i exil. Förbannelsen har med mörk magi kapslat in Lumatere, ingen kan komma in eller ta sig ut från kungadömet.

Men så möter de Evanjalin, en ung kvinna som säger sig ha förmågan att vandra i andras drömmar. Genom sin kraft har hon kunnat nå människorna som är kvar innanför Lumateres murar och hon hävdar det otroliga, att en tronarvinge från den kungliga familjen har överlevt massakern. Finnikin är misstänksam, men samtidigt vågar han hoppas att hans bästa vän, prins Balthazar har överlevt. Med hans hjälp ska de äntligen bryta förbannelsen och ta sig tillbaks in i Lumatere.

Finnikin of the rock handlar ganska mycket om familj, tillhörighet och ursprung. Finnikin längtar efter att få komma hem, att samla sitt folk och få tala sitt språk utan rädsla. Under sina resor möter Finnikin trasiga människor som lever i olika flyktingläger vid grannländernas utkanter. Många har knappt någon mat eller tillgång till mediciner och har förlorat allt hopp. Melina Marchetta har sagt i en intervju att hon har velat skriva en berättelse om flyktingar och livet i exil men att det skulle vara svårt för henne att skriva om det i en realistisk bok. Människorna vi möter i trilogin har upplevt hemska övergrepp, och utan distansen i fantasyvärlden skulle den här berättelsen bli för tung att läsa.

Samtidigt är det inte ett komplett mörker. Marchetta sår genom sina karaktärer små frön av hopp som växer under berättelsens gång. Boksidorna genomsyras också av kärlek, kanske finast skildrat i relationerna mellan fäder och söner. Mellan Finnikin och hans far Trevanion, Lucian och saknaden efter hans far Soro och Froi och alla de män som tar honom till sitt hjärta som en son. Det finns också flera ljuvliga kärlekshistorier som man får följa i de tre böckerna.

Den andra boken Froi of the Exiles handlar om Frois resa. Froi som i första boken var en ensam förvildad gatupojke som knappt kunde tala rent på något språk. Froi som försökte våldta Evanjalin, men som senare räddades från slavsäljarna och blev förlåten av densamma. Froi blir till sist adopterad av hela Lumatere. Han skickas som spion till Charyn för att mörda Kungen som låg bakom mordet på kungafamiljen i Lumatere. Men i Charyn träffar han en samling människor som ändrar hela hans liv och som har en nyckel till hans förflutna. Nu är det folket från Charyn som börjar dyka upp i Lumateres gränser och sätter upp tillfälliga läger. De är hungriga, desperata och utmattade. Lumatererna får sig en tankeställare över hur de behandlar flyktingarna, har de lärt sig något av sina egna erfarenheter?

Men vi får också träffa Charyns prinsessa Quintana, en av de underligaste och bästa karaktärer jag någonsin träffat på. Quintanas kropp är täckt av ärr från alla gånger man har försökt döda henne. Hon hävdar att hon ensam kan bryta Charyns förbannelse. Samtidigt är hon hatad av alla i hennes närhet och av hela Charyn. Hennes eget folk kallar henne till och med för ”The princess Abomination”.
Quintana har en tvivelaktig uppfattning om personlig hygien, hon har hemska illasittande klänningar och hon måste ha sex med alla sistfödda unga män tills hon kan bryta Charyns förbannelse och ge folket en arvinge. Hon väser, bits och pratar med sig själv. Marchetta har med Quintana skapat en underlig hjältinna men jag kan inte låta bli att fascineras och älska henne.

Nu har den tredje och sista delen av The Lumatere Chronicles äntligen kommit, Quintana of Charyn. Marchetta knyter ihop alla trådar. Det är en smärtsam, rolig, romantisk och tillfredsställande avslutning. Nu är jag bara så ledsen att det inte finns fler böcker om Lumatere och Charyn. Jag skulle så gärna vilja läsa mer om de här människorna! För mig skulle det här gärna blivit en mastodonserie med oändligt antal delar/böcker så att jag aldrig skulle behöva lämna den här världen.

Melina Marchetta är en mästare på att skriva komplexa, ofta känslomässigt trasiga karaktärer med starka känslor men med en glimt av humor i allt det smärtsamma. Kanske är hennes största styrka karaktärernas utveckling i böckerna. Jag älskar hur Marchetta plockar upp Froi, som i första boken är en ganska sorglig bikaraktär och låter honom växa i de andra böckerna och utvecklas till en av hennes bästa killkaraktärer (tänk Jonah Griggs!). Men det finns så många karaktärer i alla tre böckerna som man får följa, gråta för och glädjas med att jag inte kan räkna upp samtliga här. Det är med separationsångest och sorg som jag säger adjö till dem alla.

Här har vi skrivit om Melina Marchetta tidigare och här och här har  Malin på Unga böcker skrivit fint om de två första böckerna i trilogin.

Annonser

2 Responses to “The Lumatere Chronicles”


  1. 1 Sofia 24, oktober, 2012 kl. 7:33 e m

    hmmm jag blir ju nästan nästan ja kanske inte bara nästan sugen på att ge i alla fall första boken en chans…

  2. 2 Clarisa R Ronge (@ClariAnahi) 24, oktober, 2012 kl. 8:35 e m

    Du kan ju låna den av mig nån gång!


Comments are currently closed.



8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: