Jagger, Jagger av Frida Nilsson

bild[1]Bengt har sommarlov men han drar sig för att gå ut på gården. På gården finns grannbarnen och de är vidriga mot honom. De tre jämnåriga grannbarnen roar sig med att terrorisera Bengt så fort de ser honom. Det har gått så långt att Bengt har överfört deras syn på honom på sig själv. Om han bara inte var så äcklig så skulle de ju lämna honom ifred? Men en dag så träffar han strykarhunden Jagger och Jagger lär honom att ge igen och hur härligt det kan kännas att hämnas.

Om du älskar Frida Nilssons böcker så kommer du nog att tycka om och känna igen mycket i Jagger, Jagger.  Men den här boken är mycket mörkare än hennes andra böcker. Den här berättelsen skaver. Det finns inga enkla lösningar på Bengts problem, att vända andra kinden till är inte heller ett alternativ. För även om Jaggers uppdykande i Bengts liv är uppskakande och ger honom nya problem så vinner han ändå självrespekt och människovärde. Han vinner en något svår vänskap med Jagger men också ett nytt sammanhang. Till sist spiller Bengts nyvunna styrka över på hans snälla men ryggradslösa föräldrar. Skildringen av hur grannbarnens föräldrar hela tiden blundar och slätar över det grannbarnen gör mot Bengt på gården för alla att se är nästan det bästa i boken. Men visst kan vuxna läsare tycka att det är lite för mycket ”fult språk”, Jagger som är en uteliggare med ett mörkt förflutet svär friskt. Det gör Kenny som blir Bengts kompis också. Men som Bengts mamma säger: ”Bengts pappa sa visst också rätt mycket fula ord när han var liten. Sånt ska växas bort har jag hört.” Det är inte så farligt med lite fula ord!

Mer om Frida Nilsson kan du läsa om här.

/Clarisa

Annonser

8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: