Posts Tagged 'Engelska'

Sarah Dessen om The Moon and More

Nu är det inte långt kvar till juni då Sarah Dessens nästa bok The Moon and More kommer. Här är en film där Sarah D pratar om boken, om att skriva och om hur en vanlig dag ser ut för henne:

Tidigare här på Flaskposten har jag funderat över framsidan till The Moon and More. Inget vidare. Men hoppas boken är the-moon-and-more1bättre. Det kommer att vara sommar och det kommer att vara Colby. Tror på bra läsning.

/Sofia

Yaqui Delgado wants to kick your ass

YaquiPiddy, eller Piedad som hon egentligen heter, har precis bytt skola och känner sig ensam sedan hennes bästa kompis flyttat till en ny stad. En dag kommer en tjej fram till henne i den nya skolan och berättar att Yaqui Delgado vill slå henne på käften.

Piddy vet inte ens vem Yaqui Delgado är men det blir hon snart smärtsamt medveten om. Tydligen anser man att Piddy ”vickar för mycket på rumpan” och tror att hon är något fast hon är alldeles ny på skolan. Egentligen finns det nog ingen riktig anledning för Yaqui att ge sig på Piddy. Piddy och läsaren kan bara gissa.

Piddy som alltid varit bäst i klassen börjar skolka och får svårt att koncentrera sig på grund av Yaqui Delgados trakasserier. Yaqui  visar sig vara en riktigt otäck person.

Mamman jobbar så mycket som möjligt på ett stort butikslager för att klara hyran på den nya lägenheten i Queens. Hon vägrar envist att prata om Piddys pappa, som försvann innan Piddy föddes. Då är det tur att Piddy har Lila, mammas bästa vän att prata med.

Det är mycket med den här boken som påminner mig om Melina Marchettas Looking for Alibrandi. Relationen mellan mor och dotter, Piddys  längtan efter en pappa och de minnesvärda karaktärerna. Men också att läsa om en  minoritetskultur, i den här boken latinas i USA, och i Marchettas böcker italienare i Australien. Det handlar också mycket om att hitta sig själv genom att hantera svårigheter i livet (som i Marchettas Francesca som kommer ut snart!).

Jag älskade relationen mellan Piddy, mamman och Lila och hur grannpojken Joey och Piddy tyr sig till varandra när ingen annan förstår. Men jag tror att styrkan hos Meg Medina ligger i att hon likt Marchetta får mig att känna så mycket för varenda karaktär.  Jag grät en skvätt på slutet och för mig är en bok som får mig att gråta alltid en bra bok! Och till sist är det otroligt skönt att läsa en bok om latinas i USA, ibland blir man lite trött på att så sällan möta några icke-vita huvudkaraktärer. Språket är kryddat med spanska ord och uttryck i var och varannan mening som gör det lite extra roligt för mig som latina att läsa!

/Clarisa

The Raven Boys

cover_ravenboys_300Visst kan man inte annat än älska en bok som innehåller en stor dos magi,  glömda kungalegender, internatskolor, klass och så pyttelite kärlek?

Jag gör det, och ganska ofta måste jag läsa en bok som tar mig till andra spännande världar. Då menar jag fantasy eller böcker med magi (superhjältar funkar också).

Jag tröttnar lätt när jag har läst för många ”vardagsböcker”, ibland behöver jag verkligen lite eskapism.

 Så är du lite som jag kommer du verkligen att trivas med den här boken.

Handling: Fyra väldigt olika killar är bästa vänner och på jakt efter den walesiska kungen Glendowers grav och så träffar de Blue, dotter till stadens sierska. Blue är vanligtvis inte så förtjust i snobbarna från internatskolan Aglionby Academy. Men magin förenar dem och hon blir en  i gänget.

 Gansey är ledaren och besatt av att hitta Glendower. Han är superrik och från en fin familj, men besvärad över sin bakgrund och hur den påverkar andra människor.

Adam bor i en (typ) trailerpark och har tre olika jobb för att ha råd att gå på Internatskolan. Han är lågmäld, intelligent och smärtsamt medveten om pengar och klass.

Ronan är hård, läskig och djupt deprimerad efter faderns plötsliga död. Han har en svår och våldsam relation till sina bröder.

Noah är snäll, rolig, blyg och överraskande.

Och så Blue, född i en magisk familj men utan en ”egen” magisk kraft. Hennes enda kraft är förmågan att förstärka andras magi.

 Maggie Stiefvater tar sig tiden att skriva en lagom långsam upptakt och jag uppskattar det. Det här är första delen i en trilogi och författaren ger oss en bra grund för vad som komma skall. Men ganska fort sitter ändå karaktärerna och det är väl det viktigaste?

 Om jag ska ge den här fina boken ett minus, är det i så fall för den spirande kärlekstriangeln och allt kring ”kyssen”. Men jag kan samtidigt förstå lockelsen för Stiefvater. Det är två väldigt olika killar som Blue slits mellan, eller ja, funderar över.

Annars en läskaramell!

 The Raven boys kommer ut på svenska i mars och kommer att heta Kretsen.

Maggie Stiefvater har blivit en ny favorit för mig sedan jag läste Dödsritten och  jag ser fram emot nästa del i den här serien.

/Clarisa

Liar & Spy

LIAR-SPYJag hittade Liar & Spy av Rebecca Stead när jag gick igenom School library journals årsbästalista för 2012. Rebecca Stead kände jag redan till eftersom hon har skrivit den mycket charmiga boken En nyckel, en gåta och fyra brev.

Georges bor i Brooklyn. Hans pappa har fått sparken från sitt jobb, mamman måste arbeta varje natt på sjukhuset och han hatar verkligen skolan.

Georges är döpt efter föräldrarnas favoritkonstnär Georges Seurat som målade sina tavlor med en speciell ”prickteknik” (pointilism). Meningen var att tavlorna skulle betraktas från ett visst avstånd. Om man står för nära ser man bara en massa prickar i olika färger, men om man tar ett steg tillbaka så framträder tavlans verkliga motiv.

Familjen använder sig av Seurats målarstil som en metafor för livet; att alltid, och då särskilt vid motgångar, ta ett steg tillbaka och försöka se ”the big picture”.  Det fungerar hyggligt för Georges, tills det inte längre gör det. För rätt snart börjar de här olika jobbiga ”prickarna” i vardagen växa och växa tills det att de känns övermäktiga.

Det finns så mycket som jag verkligen älskar med den här boken!

Strukturen och kopplingen till Geoges Seurat ”prickar” och hur Rebecca Stead använder sig av det under hela boken på olika sätt är fantastiskt.

Språket är enkel och elegant på samma gång. Rebecca Stead har en förmåga att skriva komplicerade berättelser med en lätthet som känns väldigt amerikanskt (tänk Kate DiCamillo). Du hittar inte en överflödig mening i hela boken, varenda ord känns genomtänkt.

Georges lär känna jämnårigan Safer, vars familj är väldigt speciell och som jag läste i någon amerikansk recension faktiskt påminner lite om familjen Glass.

Det finns en subtil blinkning till Jane Eyre i boken, som bara hardcorefans kan känna igen (i alla fall inbillar jag mig det?).

Jag tycker så mycket om alla karaktärer. Mamman, pappan, Safer, gympaläraren som hatar sitt jobb, Candy och den nördiga kompisen i skolan som tjatar om språkregler.

Så: kan inte något svenskt förlag ta och ge ut den här boken?

/Clarisa

.

The Lumatere Chronicles

Melina Marchetta har skrivit en skimrande episk fantasytrilogi om de två grannländerna Lumatere och Charyn som båda drabbats av hemska förbannelser.

Den första boken heter Finnikin of the Rock. Tio år efter morden på Lumateres kungafamilj och den efterföljande förbannelsen som har drabbat kungadömet reser Finnikin med sin mentor, den forna kungens närmsta man, för att hitta och försöka samla sitt folk som lever i exil. Förbannelsen har med mörk magi kapslat in Lumatere, ingen kan komma in eller ta sig ut från kungadömet.

Men så möter de Evanjalin, en ung kvinna som säger sig ha förmågan att vandra i andras drömmar. Genom sin kraft har hon kunnat nå människorna som är kvar innanför Lumateres murar och hon hävdar det otroliga, att en tronarvinge från den kungliga familjen har överlevt massakern. Finnikin är misstänksam, men samtidigt vågar han hoppas att hans bästa vän, prins Balthazar har överlevt. Med hans hjälp ska de äntligen bryta förbannelsen och ta sig tillbaks in i Lumatere.

Finnikin of the rock handlar ganska mycket om familj, tillhörighet och ursprung. Finnikin längtar efter att få komma hem, att samla sitt folk och få tala sitt språk utan rädsla. Under sina resor möter Finnikin trasiga människor som lever i olika flyktingläger vid grannländernas utkanter. Många har knappt någon mat eller tillgång till mediciner och har förlorat allt hopp. Melina Marchetta har sagt i en intervju att hon har velat skriva en berättelse om flyktingar och livet i exil men att det skulle vara svårt för henne att skriva om det i en realistisk bok. Människorna vi möter i trilogin har upplevt hemska övergrepp, och utan distansen i fantasyvärlden skulle den här berättelsen bli för tung att läsa.

Samtidigt är det inte ett komplett mörker. Marchetta sår genom sina karaktärer små frön av hopp som växer under berättelsens gång. Boksidorna genomsyras också av kärlek, kanske finast skildrat i relationerna mellan fäder och söner. Mellan Finnikin och hans far Trevanion, Lucian och saknaden efter hans far Soro och Froi och alla de män som tar honom till sitt hjärta som en son. Det finns också flera ljuvliga kärlekshistorier som man får följa i de tre böckerna.

Den andra boken Froi of the Exiles handlar om Frois resa. Froi som i första boken var en ensam förvildad gatupojke som knappt kunde tala rent på något språk. Froi som försökte våldta Evanjalin, men som senare räddades från slavsäljarna och blev förlåten av densamma. Froi blir till sist adopterad av hela Lumatere. Han skickas som spion till Charyn för att mörda Kungen som låg bakom mordet på kungafamiljen i Lumatere. Men i Charyn träffar han en samling människor som ändrar hela hans liv och som har en nyckel till hans förflutna. Nu är det folket från Charyn som börjar dyka upp i Lumateres gränser och sätter upp tillfälliga läger. De är hungriga, desperata och utmattade. Lumatererna får sig en tankeställare över hur de behandlar flyktingarna, har de lärt sig något av sina egna erfarenheter?

Men vi får också träffa Charyns prinsessa Quintana, en av de underligaste och bästa karaktärer jag någonsin träffat på. Quintanas kropp är täckt av ärr från alla gånger man har försökt döda henne. Hon hävdar att hon ensam kan bryta Charyns förbannelse. Samtidigt är hon hatad av alla i hennes närhet och av hela Charyn. Hennes eget folk kallar henne till och med för ”The princess Abomination”.
Quintana har en tvivelaktig uppfattning om personlig hygien, hon har hemska illasittande klänningar och hon måste ha sex med alla sistfödda unga män tills hon kan bryta Charyns förbannelse och ge folket en arvinge. Hon väser, bits och pratar med sig själv. Marchetta har med Quintana skapat en underlig hjältinna men jag kan inte låta bli att fascineras och älska henne.

Nu har den tredje och sista delen av The Lumatere Chronicles äntligen kommit, Quintana of Charyn. Marchetta knyter ihop alla trådar. Det är en smärtsam, rolig, romantisk och tillfredsställande avslutning. Nu är jag bara så ledsen att det inte finns fler böcker om Lumatere och Charyn. Jag skulle så gärna vilja läsa mer om de här människorna! För mig skulle det här gärna blivit en mastodonserie med oändligt antal delar/böcker så att jag aldrig skulle behöva lämna den här världen.

Melina Marchetta är en mästare på att skriva komplexa, ofta känslomässigt trasiga karaktärer med starka känslor men med en glimt av humor i allt det smärtsamma. Kanske är hennes största styrka karaktärernas utveckling i böckerna. Jag älskar hur Marchetta plockar upp Froi, som i första boken är en ganska sorglig bikaraktär och låter honom växa i de andra böckerna och utvecklas till en av hennes bästa killkaraktärer (tänk Jonah Griggs!). Men det finns så många karaktärer i alla tre böckerna som man får följa, gråta för och glädjas med att jag inte kan räkna upp samtliga här. Det är med separationsångest och sorg som jag säger adjö till dem alla.

Här har vi skrivit om Melina Marchetta tidigare och här och här har  Malin på Unga böcker skrivit fint om de två första böckerna i trilogin.

Sloppy firsts – nu vill jag läsa mer om Jessica

Att läsa första boken om Jessica Darling är som att läsa en riktigt bra high school-film. Tänk John Hughes och Breakfast club, Pretty in pink, Sixteen candles och Some kind of wonderful. Filmer där de kvinnliga huvudpersonerna (i varierande grad) är missförstådda/udda/blir kärleksintresse för fel killar men där de ändå kör sin egen grej samtidigt som de försöker passa in. Motsägelsefullt men är inte människan det?

I Sloppy Firsts är Jessica besatt av filmerna ovan och det skulle vara roligt att få veta om även författaren Megan McCafferty är det. Jag gissar på det.

Livet är inte roligt för Jessica. Bästa vännen Hope har flyttat, hon är på avstånd kär i en kille som inte vet att hon finns och hennes s.k. vänner är tre personer hon har noll saker gemensamt med. Till råga på allt oroar hon sig för utebliven mens (men hon kan inte vara gravid) samt plågas av sin stora systers kommande bröllop. Utåt sett kämpar Jessica på. Får som vanligt alla rätt på proven men hatar skolan. Spelar vanlig. Låtsas vara glad. Ingen originell handling, har läst liknande flera gånger. Men Jessica Darling klarar sig bra i YA-floden. Mycket bra.

Som läsare får vi ta del av hennes dagbok och det gör jag gärna. Här möter vi den rätta Jessica och hennes våndor. Att skriva att språket är rappt låter ganska löjligt. Men det är det. Rappt och roligt.

Efter att ha surfat runt på nätet ser jag att boken som kom för 10 år sedan har en hängiven fanskara och att det finns en nästintill Jessica Darling-cult. Jag förstår varför. Jag vill läsa mer om Jessicas liv.

författarens hemsida läser jag att det surrar filmrykten. Hoppas det är sant!

Jag blev tipsad om Jessica Darling-böckerna hos Maria på Unga vuxna. Läs vad hon skrev om första boken här.

Men omslaget. Jag börjar få nog av smala, bara ben och tjejer utan huvuden. Fantasilöst.

/Sofia

ps. Marcus Flutie! ds.

We´ll always have summer – oh NO!

Sommaren närmar sig sitt slut. Trist. Semestern är för mig inne på sina sista dagar. Skulle kunna tänka mig att vara ledig ännu längre.

En bok som jag däremot med glädje la ifrån mig när den var slut: We´ll always have summer av Jenny Han. Innan jag läste WAHS hade jag från en säker källa hört att den inte skulle vara lika bra som de två tidigare delarna i serien om Belly och hennes kärlek till bröderna Conrad och Jeremiah. Det stämde, tyvärr. Trots att jag hoppades att jag kanske skulle tycka om boken.  Ska du ändå läsa boken kanske du ska sluta läsa inlägget för nedan kommer SPOILERS.

Vad var det då jag inte tyckte om med WAHS? Handlingen! Vilket är hela boken… Den går ut på att Belly får reda på att Jeremiah haft sex med en annan tjej under en kort period då de (Belly och Jeremiah) were on a break*. När Jeremiah bett om ursäkt 1000 gånger friar han och Belly säger ja. Resten av boken är sedan en seg massa av bröllopsbestyr, föräldrar som inte vill att de ska gifta sig och Bellys velande mellan Conrad och Jeremiah.

Bellys velande engagerade mig ungefär noll komma noll procent. Hon är bara störande och jag ville säga åt henne att skärpa sig. Samt hur konstigt är det till exempel att hennes mamma inte tycker att B & J ska gifta sig när de är i 19-års åldern (och beter sig som 12…)? Inget konstigt alls.

Nej det här var en trist upplösning på två tidigare fina och bra böcker. Johanna har bloggat om de två tidigare delarna här.

* We were on a break. Exakt samma upplägg finns i tv-serien Vänner, vilken väl få har missat. Annars ta en titt här:

/Sofia


8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: