Posts Tagged 'Sorgligt'



Du borde vara här. Om det svåra ämnet självmord.

Det är ledsamt att läsa Du borde vara här av Jesper Bohm. Nicklas, Jespers helt vanliga storebror, begår självmord. Kvar finns Nicklas familj: fru, barn, föräldrar och så Jesper. Hur klarar man av en sådan sak som självmord i familjen? Hur förstår man? Hur hanterar man sorgen?

Jesper har skrivit en mycket personlig bok där han blandar egna erfarenheter med intervjuer med två av Nicklas barn.

Boken öppnar upp mina ögon för det faktum att det är vanligt att begå självmord. Väldigt vanligt. Cirka 1400 personer per år begår självmord i Sverige. 1400! Det är mer än alla boende i samhället där jag växte upp. Det känns deppigt att tänka att så många människor inte vill leva mer.

Att jag läste boken beror på att den nominerats till årets Slangbellan. Jag blev förvånad och funderade i ett inlägg om boken är en ungdomsbok eller vuxenbok. Kort slutsats: ja, den passar absolut för läsning oavsett om man är en ungdom eller en vuxen. På LL-Förlagets hemsida står att läsa att förlaget arbetar för att: ”göra texter tillgängliga för människor som av olika anledningar har lässvårigheter eller är otränade läsare”. Jag hoppas dock att Jesper Bohms bok hittar till alla även så kallade läsvana.

Den 20 mars blir det spännande för då utses vinnaren av Slangbellan. Nu har jag läst alla tre nominerade böcker och alla tre är helt olika varandra. Mer om vilka som nominerats och mina funderingar kring ungdomsbok versus vuxenbok kan du läsa här.

/Sofia

Strimmor av hopp

Strimmor av hopp är en bok med passande titel. Med avstamp i sin egen släkts historia har Ruta Sepetys skrivit en sträckläsare med mörk och hemsk handling, men där det hela tiden finns svaga, små och ibland starkare lysande hopp.

Berättarjaget Lina och hennes mamma samt bror grips alla en kväll av Sovjets hemliga polis. Anledningen? De tillhör borgarklassen i 1940-talets Litauen och anses därför vara ett hot mot Sovjet och mot kommunismen. Linas pappa är försvunnen men återses för ett kort ögonblick i början av boken. Sen är han borta igen.

Lina, hennes mamma och bror först med tåg genom stora delar av Sovjet. Ända bort till Sibirien. Tågresan är fruktansvärd och den illaluktande stanken från deras trånga tågvagn osar från bokens sidor. I hela boken blir det bara värre och värre: svält, misshandel, död.

Men där finns också ljuspunkter. Människor de träffar som hjälper varandra. Viljan att inte låta sig nedslås. Ett enkelt julfirande.

Strimmor av hopp skulle kunna bli en sentimental bok men inte alls. Det är spännande hela tiden. Jag tycker även det är intressant att boken handlar om en flicka från Litauen och om Sovjet. Många böcker från andra världskriget har ofta fokus på Tyskland/nazismen. Välskriven och verklighetstroget skildras Linas liv i fångenskap.

Under läsningen kunde jag inte låta bli att tänka på nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyns bok En dag i Ivan Denisovitjs liv och dennes vedermödor under en dag i fångläger. Strimmor av hopp är till viss del som en En dag i Ivan Denisovitjs liv fast för ungdomar.

Ruta Sepetys hemsida hittar du här.

Tidigare har Linnea gästtipsat om boken här på Flaskposten.

/Sofia

 

Lär känna ROBOT GIRL och GHOST BOY

Bea har ett robothjärta. I alla fall om man får tro hennes mamma. En mamma på gränsen till nervsammanbrott. Efter att återigen ha flyttat till en ny stad och för att kunna tackla ännu en ny skola tar Bea fasta på det där med robothjärta och förvandlar sig till Robot girl.

Hon är blasé och har som intention att inte lära känna någon i klassen då hon ändå kommer att börja college nästa år. Redan första dagen sugs hon dock upp av pratsamma Anne Sweeney som berättar om märkliga Ghost boy. En udda kille som ingen riktigt lägger märke till och som inte har några vänner.

Beas och Ghost boys världar korsas vid ett flertal tillfällen och de upptäcker en gemensam kärlek till att lyssna på nattradio.

Styrkan i Robothjärta är de udda människorna som befolkar Baltimore och främst dess nattradiovärld. Jag gillar att ta del i deras till viss del halvgalna liv och hade gärna läst mer om dem. Bea och Ghost boy (som egentligen heter Jonah) hittar en gemenskap med radiolyssnarna som de inte får bland sina konformiska skolkamrater.

Jag tycker också om att läsa Beas tankar, hennes försök till distansiering från omgivningen och om hennes tankar kring Ghost boy/Jonah. Ghost boys/Jonahs liv skulle kunna vara en bok i sig och på sätt och vis är det hans berättelse som för den här boken framåt medan Bea är med som betraktare.

Robothjärta skulle kunna ha slutat uppenbart och smörigt men som tur är parerar författaren Natalie Standiford det. Utan att förstöra slutet vill jag ändå säga att det är mycket bra. Jag blir sugen på att läsa fler böcker av Standiford.

Här kan du besöka Natalie Standifords hemsida.

Läs även mer om boken på förlagets hemsida.

/Sofia

Linnea om Strimmor av hopp

Boktitel: Strimmor av hopp

Författare: Ruta Sepetys

Boken handlar om: Lina som är femton år. En dag blir hon och hennes familj gripna av NKVD (sovjetiska polisen) och tagna till ett fångläger. Hon vet heller inte var hennes pappa är.

Det som är så bra med boken är: den var gripande och otroligt sorglig.

För vem passar boken: kanske från 13 år.

Tack till Linnea, 13 år för tipset!

Missa inte att besöka förlagets sida för Strimmor av hopp, där finns en video med författaren.

/Sofia

Vad jag minns av 62 dagar

Ibland skriver jag ett blogginlägg med en gång jag läst färdigt en bok. Ibland får boken vila lite och det beror oftast på att jag i lugn och ro vill fundera på handlingen, på språket och vad det är jag har läst. Cilla Naumanns bok 62 dagar har fått vila i flera månader. Men nu. Vad jag minns av 62 dagar:

Äcklet. Av maskar. Vita läskiga likmaskar. Redan på första sidan är de där och krälar. Sen släpper de inte taget om mig. Jag tänker fortfarande på maskarna.

Ångesten. Över att tro att man gjort något så fel att en annan person har dött. Över att inte säga ifrån och över att blunda med öppna ögon. Över att till synes oskyldigt agerande blir fel.

Vänskapen. Som leder till ångesten. Men som också är fin och självklar. Där alla får vara med. Men där roller spelas och frågan om vem som är mest sann väcks.

Döden. Som pockar på uppmärksamhet. Som är svår att hantera. Blodet som rinner ända ner till affären.

Sorgen. Det svarta och ledsamma.

 

Tom vill att allt ska vara som vanligt, med fotboll och bad. 62 dagar är ett sommarlov där inget blir som det ska. Allra minst som vanligt. Jag sträckläste 62 dagar. Två gånger. Cilla Naumanns språk är något speciellt. Istället för att bara läsa ord läser jag bilder. Det här är en mer än lyckad bok.

/Sofia

Eld, bebisar och en annan dagbok

Det brinner i Lou 5 – Laser Ninja. Redan på första uppslaget krullar papperet ihop sig till svart aska. Samtidigt som Lou och hennes familj står och uppgivet ser alla sina tillhörigheter brinna upp släpper mamman en annan brinnande bomb: hon är gravid! Lou ska bli storasyster. Inom loppet av två sidor har Julien Neel kastat oss in i Lous värld igen.

Efter den ljusare 4:an Förälskelser, där det var sommarlov, bad och kärlek med lite komplikationer är det lite mörkare i Lou 5, bland annat med branden. Jag måste dock säga att både Lou, hennes mamma och Richard alla tar branden med ganska stor ro. Nästan lite konstigt stor ro. Det bidrar dock till humorn som ligger under ytan och pyr i alla albumen.

Böckerna om Lou är dagboksanteckningar och i Laser Ninja får vi förutom Lous tankar ta del av hennes mammas från tonåren. Bitar faller på plats och förtydligas. Riktigt bra drag av Julien att visa mammans dagbok.

Att vara tillbaka i Lous värld är något jag sett fram emot och när jag läst femman börjar jag redan längta efter sjätte.

/Sofia

En till bok av Sonya Sones översätts

Nyss fick jag en riktigt bra nyhet. Det är Bokclara som skriver att Sonya Sones bok One of Those Hideous Books Where the Mother Dies kommer på svenska 2012. Svensk titel blir En sån där vidrig bok där mamman dör.

Trots den något deprimerade titeln är inte OoTHBWtMD helt svart. Det är sorgligt när huvudpersonen Ruby tänker på sin mamma och det händer andra sorgliga saker i boken som jag inte ska avslöja här. Men den innehåller också bitar av humor.

Jag har tidigare skrivit om boken på Flaskposten, läs här.

I samband med att jag läste Sonya Sones böcker Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet skickade jag även Flaskpostens frågor till henne. Läs Sonyas svar här.

Besök även Bokclara, en mycket bra blogg.

/Sofia

Lägg livspussel med Jenna Fox

Jenna Fox vaknar upp efter ett år i koma. En koma orsakad av en hemsk olycka som hon inte har några minnen av. Hon har inte heller några minnen av sitt liv innan olyckan. Allt måste nu återskapas med hjälp av föräldrarnas berättelser och otaliga filmer från Jennas barndom.

På ett tidigt stadium märker Jenna att något är fel. Föräldrarna verkar undanhålla information för henne och vill t.ex. inte prata om olyckan. De håller henne isolerad i ett nytt hus till vilket de flyttade strax innan Jenna vaknade upp ur koman. Men så börjar saker röra på sig, Jenna får bland annat börja i en friskola med bara fyra andra elever.

Sakta börjar Jenna söka svaret på sina frågor om vad som hänt och vem hon är. Resultatet blir överraskande inte bara för Jenna utan även för mig som läsare. Ganska tidigt i berättelsen förstår man att Jenna lever i snar framtid, det finns teknik vi inte har idag men många saker är fortfarande sig lika. Att boken utspelar sig i framtiden (oklart när) gör att det till viss del går att lista ut vad som hänt med Jenna men det finns flera överraskningsmoment jag inte hade kunnat tänka ut.

The Adoration of Jenna Fox är en spännande berättelse och författaren, Mary E. Pearson, lyckas med att låta läsaren precis som Jenna en liten bit i taget lägga pusslet som är hennes liv.

Boken väcker även frågor som: hur långt ska man gå för att rädda liv? Vem har rätt att bestämma över någon annan? Vad gör att vi blir människor?

Min enda invändning mot boken är att den har ett ”religiöst drag” över sig. Ibland tyckte jag det blev lite mycket prat om själar och hur långt vetenskapen ska gå för att rädda en människa (vs ”guds väg”). Mer kan jag inte säga om boken – läs själva, det är den värd.

Besök: The Adoration of Jenna Fox hemsida och Mary E. Pearsons hemsida.

/Sofia

Agnes Cecilia på pocket

Jag har till idag helt missat att En bok för alla ger ut Agnes Cecilia en sällsam historia på pocket.

Härligt! Maria Gripes klassiker om föräldralösa Nora har varit svår att få tag på i handeln men nu så. Ett läskig omslag har den fått, snyggt men personligen tycker jag inte den känns så ”Agnes Cecilia-aktig”. Det säger inte direkt något om bokens handling.

Här på Flaskposten nämner vi Agnes Cecilia en sällsam historia titt som tätt. Check it out.

/Sofia

Filmtårar: Jag saknar dig

Voilà! Här kommer en segilandisk* rapport från Flaskpostens filmavdelning!

Vi har varit och sett Jag saknar dig, filmen baserad på Peter Pohls och Kinna Gieths augustprisvinnande ungdomsbok Jag saknar dig, jag saknar dig från 1992.

Boken bygger på en verklig händelse där två tvillingsystrar skiljs åt av döden genom en trafikolycka. Vi får följa den överlevande systerns sorgslitande liv när hon blir lämnad ensam kvar i deras nära men också konfliktfyllda tvillingtillvaro.

Filmen är gjord av Anders Grönros (mannen bakom filmatiseringarna av Agnes Cecilia och Glasblåsarnas barn) och vann publikens pris på Göteborgs filmfestival och Unga filmjuryns pris på BUFF 2011 (barn- och ungdomsfestivalen), och någonstans läste jag att filmen blivit kallad den bästa svenska ungdomsfilmen sedan ”Fucking Åmål”.

Alltså: det är mycket tårar i salongen under visningen och filmen är glimtvis både jättesorglig och gripande, men på vår eftersnackspromenad är vi Flaskpostare inte riktigt lika övertygade som ”jurysarna” ovan, och helt klart är att vi INTE sett en ny Fucking Åmål. Skådespeleriet är inte alls lika klockrent, ibland ganska underligt. Och en hel del av filmens allvarsmoment blir ofrivilligt komiska.

Vad filmen däremot absolut lyckas med, i alla fall hos mig, är att skapa ett lässug. Jag går hem och VILL läsa boken (som jag faktiskt inte läste när det begav sig och inte heller senare) och jag har en känsla att den kommer att ge mig något mer och starkare än filmen

/FlaskpostenJohanna åter vid tangentbordet

*Det är nu drygt två veckor sedan filmen sågs, men Flaskpostandet har av post-semester-anledningar som diverse anhopade och nystartade hösthögar kombinerat med en viss skriv-SEGhet dragit ut på tiden dvs. blivit segilandiskt!


8 år med Flaskposten

Flaskpostflaskan

FLASK-twitter-POSTN

Flaskposten på Facebook


%d bloggare gillar detta: