Dagboksanteckningar från ett källarhål. Linnea är David, David är Linnea.

Det är nästan svårt att tro att det är en man född 1973 som skrivit Dagboksanteckningar från ett källarhål. För det ÄR Linnea, 16 år, som hjärtskärande och ironiskt betraktar sin omvärld. Linnea (a.k.a. David Wiberg) skriver om kompisrelationer som halkar hit och dit, om sin störiga lillebror, om att äntligen träffa en vuxen som verkar förstå och om kärleken till A. Linnea är full av ångest och oro, av tankar om att hon inte duger och passar in

Boken har sin upprinnelse i teaterpjäserna Svart tulpan och Dagboksanteckningar från ett källarhål i vilka David klär sig i randiga strumpbyxor, svarta kläder och långt hår med snedlugg och benan långt ut åt sidan. Han blir Linnea. Hon föddes på Arvikafestivalen i början av 2000-talet och jag tror vi är många som träffat på Linneor på festivaler och musikklubbar.

När jag läste Dagboksanteckningar blev jag först överraskad över tidsmarkörerna som facebook och tumblr. Jag trodde att boken skulle utspela sig ca år 2000. Men efter ett tag vande jag mig och greps av att fastän tidsmarkörerna finns där så är Linneas (Davids) text tidlös. Det är tonårsångest. Punkt. Universell ångest med hög igenkänningsfaktor för säkert fler än mig.

David har gett Linnea ett eget språk med egna slanguttryck som jag först inte förstod (och kände mig ca 100 år gammal). Men det går snabbt att komma in i Linneas värld och rätt som det är har läsaren ett internt språk med henne. Språket är bitande roligt samtidigt som det mesta är svart eller i alla fall grått.

Varvat med dagboksanteckningarna finns bland annat tecknade serier av Linnea/David i bästa Åsa Grennvall-stil. Himla fina!

Via förlaget Lilla Piratförlagets hemsida hittade jag den här filmen där Linnea själv presenterar boken:

Vilket för mig in på pjäsen Dagboksanteckningar från ett källarhål som jag i fredags såg på Stadsteatern här i Stockholm. David är Linnea fullkomligt lysande. Nästan ensam på en scen läser Linnea ur sin dagbok. Och visst är det roligt men själv började jag nästan gråta flera gånger under föreställningen. För det är samtidigt så himla ledsamt med all den här tonårsångesten. En del i publiken skrattade så det lät rått i mina öron. Själv ville jag krama Linnea och säga något klyftigt och inte vuxen-töntigt om att hålla ut, hon kommer kunna flytta från den tråkiga småstaden. Hon kommer träffa människor som tycker om henne för den hon är. Hon är smart och rolig.

I fredags träffade Johanna och jag David på släppfesten för boken och vi frågade då om vi kunde skicka Flaskposten-frågor till honom och det gick bra. Så nu ska jag sätta mig och skriva dem. Ser fram emot svaret!

David Wiberg har en hemsida där du bland annat hittar hans blogg. Besök hemsidan här.

Avslutningsvis ett låt med ett band Linnea gillar, Broder Daniel. Låten I´ll be gone som, om jag inte minns fel, avslutade föreställningen: