BOKCIRKLAR – Cirkeln, Häxa och Agnes Cecilia

Yoho! Semestern är slut, jag är hemma igen och ikväll skottdagsonsdagen den 29 februari kommer jag att bokchatta om Cirkeln tillsammans med några av medlemmarna från bokklubbarna jag haft på Vaxholms bibliotek!

Min finfina kompismaskot Kotten här till vänster har jag förresten fått från just ”Kotten” i bokklubben, hurra och massa tack!!

Okej ikväll alltså, titta in eller var med! Tid och plats: kl. 19.00 på Bokcirklar.se. Här är direktlänk till Cirkeln-bokcirkeln

Nästa vecka torsdag 8/3 blir det fortsättning på häxtemat och bokchattande om Celia Rees Häxa. Samma tid och plats. Länk HÄR

Man kan även spana in vår premiärcirkel om Agnes Cecilia från 19 januari.

Och just det, jag är Kråkan :), bli gärna min läsvän!

/FlaskpostenJohanna – som börjar nytt spännande jobb som ungdomsbibliotekarie i Skogås imorgon…

Från Snövit till Trassel

År 1938 gick min mormor på bio för första gången. Hon var då åtta år gammal och filmen var den första animerade långfilmen från Disney: Snövit och de sju dvärgarna. Det min mormor minns bäst är att hon blev livrädd för häxan, började gråta och så fick hon och hennes pappa lämna salongen.

Sedan 1938 har många år förflutit och Disney har producerat 50 animerade långfilmer. Den femtionde filmen har jag sett ikväll: Trassel (Tangled på engelska).

Precis som Snövit baseras Trassel på Bröderna Grimms version av en folksaga. I Trassels fall heter sagan Rapunzel. I film som i saga får vi träffa flickan Rapunzel med det långa håret, fast i ett torn av en elak trollkvinna.

Huvudpersonen Rapunzel i filmen är en bortrövad prinsessa. Hennes hår är magiskt och trollkvinnan som håller henne fången använder håret till att hålla sig evigt ung. Till tornet där Rapunzel bor/sitter fångad (fast det förstår hon inte själv) kommer tjuven och kvinnotjusaren Flynn Rider och äventyret kan ta sin början.

Trassel är en perfekt film att se en trött tisdagkväll, den är underhållande och smårolig. Som vanligt i animerade filmer från Disney är det lustiga figurer med som livar upp. I Trassels fall en liten kameleont och en stor häst.

Tyvärr har Rapunzel det typiska Disneyprinsess-utseendet: stort huvud, stora ögon och sjukt smal kropp. Synd. Jag kan inte låta bli att tänka på snedvridna ideal och matande av smalhet som norm (trots att det är en påhittad, animerad film). Även Flynn Rider ser ut som ett förvridet ideal och njae. Det är väl det sämsta med filmen, de två till utseendet ganska platta idealmänniskorna.

Ska man då se Trassel? Ja det tycker jag för det är spännande äventyr, Rapunzel får ta plats och är inte helt hjälplös. Som sagt: rolig och underhållande utan att man ska behöva vara orolig för att det ska gå åt skogen. Och ibland är det väldigt skönt att veta att hur mycket problem det än blir så ordnar allt upp sig.

/Sofia

 

Allt jag säger är sant är snart här

I mitten av mars kommer Lisa Bjärbos andra ungdomsroman: Allt jag säger är sant. Jag ser mycket fram emot att läsa den.

Fram till dess att boken kommer går det bra att kika på Lisas egenkomponerade boktrailer. Fin.

Vill du läsa mer om boken kan du göra det på Rabén & Sjögrens hemsida samt hos Lisa själv på bloggen Onekligen.

Flaskposten har även intervjuat Lisa, i samband med att hennes första ungdomsroman Det är så logiskt alla fattar utom du kom. Läs intervjun här.

Vad jag tyckte om Det är så logiskt alla fattar utom du finns att läsa här och här.

/Sofia

En mystisk bula

Radarparet Lena och Olof Landström kom förra året ut med en mysig och underhållande kapitelbok: Den mystiska bulan. Boken är fortsättning på Piggor och suggor, som jag inte läst. Någon annan?

Men Den mystiska bulan. En fantasifull insektsvärld. Vardagsliv som blir extra spännande när en udda forskare dyker upp i trakten. En kul bok där Olof Landströms bilder lyfter texten. Så otroligt roliga! Jag kan sitta och bläddra fram och tillbaka och bara titta på bilderna.

Mer om boken kan du läsa här.

/Sofia

Falken 1 tipsar om Vilda Våghals

Flaskposten har fått ett boktipsarbrev från klassen Falken 1 och deras lärare Maud, Södra skolan i Grums. Klassen har läst Vilda Våghals av Susanne MacFie och så här skriver de i brevet:

Boken handlar om: Vilda bodde tillsammans med Fröken Hirvislirv vid stranden. De bodde på en huslabåt. Fröken Hirvislirv var en gris. Vildas mamma och pappa hade rest långt bort. Fröken Hirvislirv var en riktig liten rackare. Hon åt mycket och rotade i väskor mm. Vilda hade stickat strumpor till grisen och dom hade hon alltid på sig. Vilda startade en skola och i den fick man åka linbana och lära sig spotta i kors. Skolan var rolig.

Vi tyckte att boken var rolig, spännande, tokig och lite konstig. Eleverna uppskattade den mycket.

Tack alla i Falken 1 för att ni ville vara med och tipsa på Flaskposten.

Författaren Susanne Macfie har en hemsida, besök den här.

/Sofia

Tio tankar, tio människor, ett klassrum

Ett klassrum tidigt på morgonen. En efter en kommer eleverna in. I Ingrid Olssons Jag vill bara att du gillar mig surrar 10 av elevernas tankar runt i varsitt kapitel.

En klass är om man tänker efter en ganska märklig företeelse. En bunt med människor med det gemensamma att de fötts samma år. Samt som i det här fallet sökt samma linje på gymnasiet. I en klass finns det lika många viljor som elever.

De tio kapitlen är sinsemellan olika historier men ändå lika. Som titeln antyder ”jag vill bara att du gillar mig”. Men även ”gillar” tar sig olika uttryck. Kärlek, vänskap, att bli sedd, att bli förstådd. Att bli lämnad i fred.

Mitt favoritkapitel är det första, Katjas berättelse. För mig träffade det mitt i prick, Katja skulle (nästan) kunna vara jag. Eftersom kapitlen handlar om olika personer kan säkert många känna igen sig själva i någon av eleverna.

Jag tycker om upplägget, med ramen av ett klassrum. Men att det fylls av dåtid och nutid och att vi genom att ta del av elevernas tankar förstår att bakom ytan/ytorna finns det mer än bara det som de andra eleverna ser.

/Sofia

ps Mer info om boken och om Ingrid hittar du här på förlagets hemsida. Vad vi tidigare skrivit om Ingrid Olsson böcker hittar du här.

Flaskpostenintervju med Sara Lundberg

En favorit här på Flaskposten är illustratören och författaren Sara Lundberg. Hon är geniet bakom böckerna om Vita Streck samt illustrationerna i till exempel Dunderlunds bästa bokstav och Emblas universum. Nu har Sara svarat på våra frågor:

  1. Berätta – hur kom det sig att du började illustrera böcker?
Jag har alltid tyckt om att berätta, och alltid tyckt om att rita och måla. Att illustrera är att berätta med bilder. Det kändes roligt att jobba med det. Jag var 27 år när jag illustrerade min första bok.

2. Du har arbetat både som illustratör tillsammans med författare men även både skrivit och illustrerat egna böcker. Hur går du tillväga när du arbetar? Skiljer det sig mycket åt om du arbetar med en annan författare än om du skriver själv?
När jag får en text från en författare så måste jag hålla mig inom en tydlig ram-alltså berättelsens ram. När jag skriver själv och gör bilder till så finns det egentligen ingen ram utan miljoner möjligheter. Därför är det svårare och läskigare att skriva och illustrera hela berättelsen själv, men i slutändan mycket roligare. Men jag tycker också att det är spännande att jobba med andra författare. Att ha en tydlig ram när man illustrerar kan ge stor frihet i bildskapandet.

3. Du har skapat två böcker om Vita Streck? Hur fick du idén till första boken?
När jag satt i en buss i Stockholm för 15 år sedan och tittade ut genom fönstret, ner på vägen och de vita strecken. Jag funderade på vem som kunde ha målat dem. Då dök hon upp i mitt huvud, flickan Vita. Jag tänkte att hon gick och streckade upp sin livs väg.

4. Vita Streck och Öjvind blev nominerad till Augustpriset 2011, vilken var din första tanke när du fick veta det?
Då blev jag alldeles tårögd. För jag hade kämpat länge med det manuset, både med bilden och texten. och ibland alldeles tappat hoppet. Så då var det som att få en stor tårta serverad som lön för mödan.

5. Har du någon favoritbok och/eller favoritillustration bland dina böcker?
Bland mina egna böcker så är det nog den sista jag gjorde alltså Vita Streck och Öjvind. Favoritillustration, vet jag inte. När det gäller andra författare så har jag många favoriter:  Tove Jansson, Gunnel Linde, Maria Gripe, Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, PO Enqvist och inte minst Dr Seuss.

6. Vad är roligast respektive tråkigast med ditt jobb?
Roligast är att jag får bestämma allt själv, det finns ingen som säger till mig vad jag ska göra eller inte göra. Allra roligast är det när man håller på med en bild eller en text och tiden försvinner. Tråkigast är att städa och tvätta penslar.

7. Vilken superkraft skulle du vilja ha och varför?
Jag skulle vilja kunna göra mig själv pytteliten så att jag kunde krypa in i en tändsticksask, eller bo i ett dockhus. Men det kanske inte är en superkraft. Jag skulle vilja kunna flyga, för det ser så skönt ut.

Jag skulle också vilja kunna förflytta mig i tiden för att se hur människor hade det förr i tiden, eller hur framtiden ser ut.

Och så till sist fem snabba. Vilken är din/ditt favorit:
– rätt: sushi

– ställe: skogen

– färg: röd

– djur: katt

– bok: Janne min vän

– webbsida: svt.play

samt
– det här visste ni inte om mig: att jag är skitbra på att dansa

Tack, Sara för att du ville svara på våra frågor!

——————————

Vi har skrivit om flera av Saras böcker på Flaskposten, läs här.

Missa inte heller Saras hemsida.

/Sofia

Fotografiet av Sara är taget av Anna Kennhed

Gilla Olivia och Sara!

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag är den långa titeln på Sara Ohlssons omskrivna debut från förra året. En drastiskt komisk titel på en drastiskt komisk bok.

Nu var det några månader sedan jag läste om dumpade Olivia och hur hon hanterar sitt liv. Saker som fastnat i mitt minne är: hur hon sörjer, söker tröst, träffar nya killar, hånglar, ligger, har ångest, känner sig nöjd, känner ångest.

Olivia och Sara trampar med boken på en smal stig som behöver bli bredare. Jag vill se fler böcker om tjejer som Olivia*. Mänskliga, ledsna som tar tag i sin situation och upplever och utforskar sig själv och killarna hon träffar. Jag minns henne som stark och självständig men som en person som samtidigt känner sig liten och svag.

Hämnd är ett tema i boken. Olivia vill försöka ta hämnd på killen som dumpar henne i början. Det är något som de flesta funderat och fantiserat över och i Olivias värld går det upp och ner med ett slut som är pricken över i:et.

Sara Ohlssons språk är rappt (klyschigt, jag vet) och humoristiskt. Gilla!

*Visst finns det flera böcker om tjejer som Olivia. Förra året kom ju till exempel Kapitulera omedelbart eller dö med Lovely och Mary. Året innan dök Maja i Här ligger jag och blöder. Men fler! Jag vill ha fler. Håller tummarna.

/Sofia

Pippi och Ingrid Vang Nyman – jag ville ha något mer

Tidigare i år bloggade jag om att Millesgården nu visar en utställning om Ingrid Vang Nyman, illustratören som är mest känd för bilden av Pippi Långstrump. I söndags trotsade en god vän och jag vinterkylan och åkte ut till Lidingö för att se utställningen.

Utställningen började med det här fina självporträttet samt en text om Ingrid Vang Nyman (IVN). Texten gav mig ingen ny information, det mesta hade jag nyligen läst i en artikel om IVN i Dagens Nyheter.

Sen fick vi ta del av nedslag i IVN:s bokillustrationer: Pippi Långstrump och Barnen i Bullerbyn, inga överraskningar där. De andra två nedslagen var från två böcker som jag inte hört talas om: Människors land (en bok om Grönland) samt Jugga Jagga och Vagge Vugge. Bilderna till Människors land var mycket bra.

I ett litet rum visades även originalbilder.

Det här är en trevlig liten utställning. Jag och min vän saknade dock ett större grepp om utställningen, en djupare kontext t.ex. med koppling till IVN:s samtid. Utställningen verkade sträva att tilltala både barn och vuxna och vi tyckte inte riktigt att det fungerade. Hade hellre sett antingen eller. Inträdet till Millesgården är för vuxna 100 kr och det var på tok för mycket för att bara se utställningen om IVN. Nu var även konstnärshemmet öppet så vi gick dit en sväng också.

Barn upp till 19 år går dock in gratis och det är generöst.

Som ni märker är jag något ljummen till utställningen. Synd. Om ni tänker besöka den så läs gärna artikeln i Dagens Nyheter samt ett inlägg mot den av Gunna Grähs. Det ger en intressant vinkel.

/Sofia som ändå hade en rolig utflyktsdag

Du glömde säga hej då – kommer i maj

Även i år ger Rabén & Sjögren ut en Sarah Dessen-bok på svenska. Den här gången är det hennes nyaste bok, What happened to goodbye som ges ut med titeln Du glömde säga hej då.

Tack och lov är blir det svenska omslaget finare än det amerikanska. Även om det även här blir ett omslag i pastell. Ganska fint men det är inte riktigt min kopp av te.

Vad jag tyckte om What happened to goodbye kan du läsa här.

Du glömde säga hej då kommer ut i maj och jag gissar att många ivrigt kommer att vänta på den boken.

/Sofia