En nyckel, en gåta och fyra brev

Den här boken har jag läst flera gånger och ändå är det svårt att berätta om den. Ibland blir det så med böcker man verkligen tycker om och just den här  är kanske lite extra svår på grund av hur den är berättad och vad den handlar om.

Det handlar om tolvåriga Miranda som bor med sin mamma i New York på 70-talet (författarens egna uppväxt). Miranda berättar själv om det mystiska som hände den där hösten när hennes bästa kompis Max plötsligt inte längre ville vara med henne mer. Miranda kommer hem en dag och dörren till lägenheten är olåst, men ingenting  saknas. Mamman upptäcker att den gömda extranyckeln är borta och det är efter den händelsen som breven, eller papperslapparna dyker upp. Breven är korta och mystiska och brevskrivaren verkar veta saker om Miranda som om de kände varandra och saker som inte har hänt men som kommer att hända henne.

Miranda bär med sig sin favoritbok Ett veck i tiden av Madeleine L’ Engle överallt och det är såklart en ledtråd för att förstå mysteriet i den här boken. Nu har nog  inte så många av dagens barn (eller vuxna?) läst boken som kom ut på 60-talet. Jag har läst serieversionen av den och jag gillar verkligen när man använder en bok som en viktig del av berättelsen. Boken i boken!

Jag älskar den här boken för att den är så perfekt skriven, varenda mening och varenda karaktär är noga genomtänkt och fungerar som en ledtråd till den kluriga upplösningen. Det finns inget överflödigt babblande som fyller ut sidorna och ändå sitter verkligen karaktärerna. Rebecca Stead gör det så bra!

Rebecca Stead har valt ett passande citat av Albert Einstein som ingång till berättelsen, ”Det vackraste vi kan uppleva är det oförklarliga”, och jag är benägen att hålla med.  För mig är den bästa litteraturen den som får mig att tänka till, att läsa om och det får gärna vara lite oförklarligt! Det här är en perfekt bok för en bokslukare från mellanåldern och uppåt som ändå är lite läsvan och behöver en utmaning.

En nyckel, en gåta och fyra brev fick The Newbery Medal 2010 precis som Ett veck i tiden fick 1963. Den har precis kommit ut igen på En bok för alla.

Jag har tidigare skrivit om Rebecca Steads fina Liar & Spy här.

/Clarisa

Snart är det jul

I affärerna har de börjat sälja julmust och julpynt. Jag har funderat på om det snart är dags att sätta upp ljusslingan på balkongen. På jobbet har vi lämnat in önskemål om julledighet. Det är oktober men ändå känns det som om julen lurar kring hörnet.

Ännu mer jul och julstämning är det i Dash och Lilys utmaningsbok av David Levithan och Rachel Cohn.

Några dagar innan jul hittar Dash en röd skrivbok instoppad i en hylla på gigantiska bokaffären Strand. I boken är en utmaning från Lily. De två känner inte varandra men genom att ge varandra utmaningar och lämna boken på olika ställen i New York börjar de göra det. Eller? När känner man egentligen en annan person? När känner man sig själv.

Lily är julälskaren som av olika anledningar är ofrivilligt övergiven under julen: föräldrarna är bortresta och hennes bror upptagen av sin pojkvän. Dash har å sin sida genom mygel fått sina skilda föräldrar att tro att han firar jul hos den andre.

Boken kom för två år sedan och jag har längtat efter att läsa den sedan dess. Varför är det så att det ibland inte blir av att en bok blir läst? Eller är det bara för mig?

Jag är inget stort jul-fan själv men när jag läste om Dash och Lily och julshopping och New York i snö så längtade jag lite efter julen.

Idén till boken är kul. Jag skulle själv gärna hitta en bok i en hylla med en uppmaning. Dash och Lily söker inte bara efter varandra och efter ledtrådar. De söker efter sig själva. Längs med vägen får man träffa på fler mer eller mindre udda personligheter = plus för boken!

David Levithan och Rachel Cohn har skrivit flera böcker tillsammans. Det är ett ytterst lyckat samarbete. Botanisera på respektive författares hemsida: Davids och Rachels.

/Sofia

Fult omslag – fin berättelse

Inte många skriver nu för tiden brev för hand på fint brevpapper. När jag var runt 12 hade jag flera (pappers-)brevvänner från olika håll i världen: Kanada, Japan, Korea, Grekland, Frankrike, Storbritannien… Älskade både att få brev och att skriva.

I Brevvänner av Michaela Morgan börjar elever ur en högstadieklass i London och en i New York att skriva till varandra. Var och en har fått en varsin brevvän. Tommo och Shelley blir tilldelade varandra och efter en skakig början, Tommo vill inte alls skriva, lär de känna varandra mer och mer. De kan vara öppna med varandra på ett helt annat sätt än med sina vänner i verkligheten.

När jag först fick boken i min hand gjorde jag klassikern: ”dömde hunden efter håren”. Omslaget tilltalar mig inte alls. Det ser ut som en billig bokklubbsbok från 1990-talet. På baksidan är en bild på en pojke som har håret i en page som inte sett sin like sedan filmen Clueless hade premiär 1995. Vad jag förstår är omslaget originalomslaget som hänger med. Synd!

Av olika anledningar plockade jag ändå fram boken och tittade lite närmare på den, tog hem och läste. Texten är lättläst och luftig, språket enkelt och följsamt. Berättelsen ger en fin inblick i de två tonåringarnas liv och känns trovärdig. Handlingen pendlar mellan komik och allvar.

Jag skulle säga att boken funkar från ca 10 år och uppåt. Den är sparsamt illustrerad med bilder som främst känns igen i mellanåldersböcker i stil med de i Dennis hemlighet, om än något blekare sitt utförande.

Trots omslag och illustrationer är Brevvänner en fin bok om vänskap jag hoppas får en chans hos fler.

/Sofia

Sara Kadefors – Lex bok

Äntligen är Sara Kadefors tillbaka med en ny ungdomsbok, Lex bok. Precis som i Sandor slash Ida träffar Sara mitt i prick när det gäller att fånga det där lilla extra som gör att en bok blir en upplevelse.

När jag läste Lex bok ville jag bara läsa vidare. Samtidigt ville jag inte att boken skulle ta slut.

Lex går sista året på gymnasiet. Hon är redan bitter på världen och den enda som duger är hennes vän Jonatan. Lex är less på att alla ska vara entreprenörer och tänka på framgångsrika framtider. En rad händelser som bland annat innefattar mammans nya pojkvän, ungdomsboksförfattaren Bruno och interaktion med den tjej i skolan Lex irriterar sig mest på leder till att Lex startar en blogg under pseudonymen Maya.

Bloggen blir en succé och Lex börjar nu leva ett slags dubbelliv.

I Lex bok är karaktärerna människor på riktigt. Saras språk beskriver ambivalensen hos Lex perfekt. Hennes hat mot det sätt som är det ”rätta” att vara. Hur hon protesterar. Hennes kärlek men också ilska mot sin pappa som sitter i fängelse. Lex är en person som jag som läsare både tycker om och inte.

Två saker hade jag lite svårt för. Det ena var att när Lex klär ut sig till Maya så blir hon så himla superskitsnygg. I vanliga fall är hon en grå mus i huvtröja ingen lägger märke till. Visst jag förstår greppet att låta Lex bli snygg och få en snygg kille efter sig. För det krockar helt med hur hon är annars, hennes osäkerhet inför relationer och att hon egentligen hellre ligger hemma på sitt rum och fantiserar än går på klubbar. Men det är ändå något med att hon blir så fantastiskt snygg som stör. Jag har nog sett för många amerikanska filmer där den tråkiga tjejen kammar sig och skaffar linser och så vips är hon snyggast på stan.  Det känns inte realistiskt. Men det är det kanske?

Det andra är det faktum att Lex pappa sitter i fängelse. Egentligen gör det inte så mycket. Han är en intressant figur och Lex tacklar massor av känslor när hon besöker honom. Lex använder sig även av utbroderade historier om sin pappa när hon pratar med Bruno. Men min första tanke angående fängelse-pappan var NEJ, varför? Jag antar att han finns med som bitar i pusslet som är Lex ilska mot omvärlden. Är bara trött på struliga föräldrar.

Bruno däremot älskade jag att äcklas av. I sitt sökande efter stoff till en ny ungdomsbok försöker han bli Lex vän på ett sätt som kan vara en mall för alla vuxna hur man inte ska närma sig ungdomar.

Jag ville som sagt inte att boken skulle ta slut. Men det gjorde den. Kul är då att besöka och läsa på Lex blogg. Kolla in den här.

Mer om boken och Sara Kadefors på förlagets hemsida.

Boktrailern i regi av Sara själv:

/Sofia

 

 

Jagger, Jagger av Frida Nilsson

Bengt har sommarlov men han drar sig för att gå ut på gården. På gården finns grannbarnen och de är vidriga mot honom. De tre jämnåriga grannbarnen roar sig med att terrorisera Bengt så fort de ser honom. Det har gått så långt att Bengt har överfört deras syn på honom på sig själv. Om han bara inte var så äcklig så skulle de ju lämna honom ifred? Men en dag så träffar han strykarhunden Jagger och Jagger lär honom att ge igen och hur härligt det kan kännas att hämnas.

Om du älskar Frida Nilssons böcker så kommer du nog att tycka om och känna igen mycket i Jagger, Jagger.  Men den här boken är mycket mörkare än hennes andra böcker. Den här berättelsen skaver. Det finns inga enkla lösningar på Bengts problem, att vända andra kinden till är inte heller ett alternativ. För även om Jaggers uppdykande i Bengts liv är uppskakande och ger honom nya problem så vinner han ändå självrespekt och människovärde. Han vinner en något svår vänskap med Jagger men också ett nytt sammanhang. Till sist spiller Bengts nyvunna styrka över på hans snälla men ryggradslösa föräldrar. Skildringen av hur grannbarnens föräldrar hela tiden blundar och slätar över det grannbarnen gör mot Bengt på gården för alla att se är nästan det bästa i boken. Men visst kan vuxna läsare tycka att det är lite för mycket ”fult språk”, Jagger som är en uteliggare med ett mörkt förflutet svär friskt. Det gör Kenny som blir Bengts kompis också. Men som Bengts mamma säger: ”Bengts pappa sa visst också rätt mycket fula ord när han var liten. Sånt ska växas bort har jag hört.” Det är inte så farligt med lite fula ord!

Mer om Frida Nilsson kan du läsa om här.

/Clarisa

Snöret, fågeln och jag. En väldigt fin debut om ett speciellt sommarlov

Snöret = en modig och cool flicka som tar för sig och hittar på massor av saker.

Fågeln = en envis liten fågel som sitter i Selmas bröst och pickar. Pickar om att Selma inte duger eftersom hon inte har någon bästis.

Jag = Selma, flickan som inte har några vänner men som hoppas på nya klassen hon ska börja i till hösten. Kanske blir det bättre då.

Innan hösten sträcker sig ett långt sommarlov då Selma ska bo hos mormor och morfar. En dag dyker Snöret upp och Selma upptäcker att hon inte behöver vänta till hösten med att kanske få en vän. Över bokens sidor springer nu Snöret och Selma. De har begravning när Snörets hamster dör. Bildar en naturklubb i Selmas lekstuga. Badar. Klättrar. Bråkar. När de bråkar är den lilla fågeln där igen och pickar. Men nu vågar Selma säga ifrån.

Ellen Karlsson debuterar med boken om Selma. Det är en perfekt högläsningsbok. Fin, rolig, allvarlig och med saker att fundera över tillsammans. Jag tycker mycket om knepet att låta en fågel picka i bröstet och vara Selmas ”mörka” röst.

Eva Lindströms teckningar är perfekta till texten, de förhöjer sommarens lekar och våndor hos Selma & CO.

Besök gärna Hippo bokförlags hemsida och botanisera i deras utgivning.

/Sofia

 

Ge mig arsenik

”En jättefin debut, en klart lysande stjärna!” Orden är Magnus Utviks, bokrecensent i Gomorron Sverige. Han var mycket entusiastisk över Klara Krantz bok Ge mig arsenik. Fyra av fem stjärnor gav han i betyg.

Det gjorde han rätt i. För Klaras bok är en väldigt fin debut. Om uppväxt och blivande som det så pretentiöst kan heta. Om vänskap, kärlek, svek, skola, ilska, rädsla.

Huvudpersonen byter namn och blir Elsa. Ett geni som ska skriva ROMANEN men som istället skriver dagbok och bidar sin tid. Det är svårt att vara tonåring. Hur ska man göra? Hur ska man leva?

Läs mer om handlingen på Alfabetas hemsida.

Eller strunta i det och läs boken istället.

Nu med en gång.

Sist: jag gissade i inlägget om Patrik Lundbergs Gul utanpå att den boken kommer nomineras till Slangbellan nästa år. Lägger härmed in en gissning även på Klara Krantz och Ge mig arsenik.

/Sofia

Homecoming Queen

Jag ville gärna åka som utbytesstudent till USA när jag gick på högstadiet. Efter att ha sett Beverly Hills 90210 (obs, originalet från 1990-talet) och filmer som Pretty in pink, Lucas och Degrassi High (som visserligen utspelar sig i Kanada) visste jag hur det gick till. Där fanns olika klickar av grupper att tillhöra: sportfånar, tuffa, nördar. Det skrevs för skoltidningar och gicks på danser. Allt ordnade sig på slutet.

Hade jag däremot läst Moa Herngrens Homecoming Queen hade jag förmodligen lagt benen på ryggen och kutat 10 mil om jag fått erbjudandet om att få åka.

My hamnar i en hemsk håla, till och med utanför hålan hos ”mom”. Mom är en religiös fanatiker som inte kan acceptera att någon inte tror på gud. På gården får My hjälpa till med allehanda sysslor (inget fel i sig). Men det hela skildras så att jag får klaustrofobi och lättare panikkänslor. Mom är GALEN.

Det absolut värsta är att mom har en mängd hundar i en hundgård som vansköts. Jag orkade nästan inte läsa scenerna som handlade om hundarna för fy…

Övriga invånare i hålan är visserligen snälla men inskränkta och rasister. My gör dock allt för att överleva = hon anpassar sig. Så bra att hon förvandlas till någon annan och tappar bort sig själv. Efter ungefär halva boken spricker det. Något nytt tar sin början men My är borta.

Den enda ljuspunkten för My är den relation hon inleder med en flera år äldre kille som suttit i fängelse.

Homecoming Queen är en sträckläsningsbok där jag flera gånger ville ta fram en skämskudde. Jag bara väntade på att det skulle hända pinsamma och hemska saker. Och det gör det. Flera gånger. En del bra saker händer också men de är kortvariga.

Det här är en underhållande bok men samtidigt blir det ibland lite väl mycket som händer och saker som går på tok. Jag tänkte en del på Emmy Abrahamsons debut Min pappa är snäll och min mamma är utlänning som jag blev stressad av att läsa. Stressad av allt som bara gick fel. Riktigt samma stresskänsla infinner sig inte av Homecoming Queen men det är nära.

Däremot är det uppfriskande att läsa en bok om att åka som utbytesstudent till ”drömmarnas land” och så blir nästan inget bra. Det gillar jag och jag tyckte på det stora hela om boken.

My har en kompis, Elly, som även hon åker som utbytesstudent. Enligt brev till My har Elly det toppen. Det vore roligt att få läsa en bok om Ellys år som utbytesstudent. Har hon det verkligen så bra som breven antyder?

/Sofia, som aldrig åkte som utbytesstudent och är just nu lika glad för det

Spegeln – en skräcksaga

Det känns som om jag nästan bara läst härliga mellanåldersböcker i år. Det har i alla fall varit böckerna som jag har tyckt mest om.

Den bästa är Spegeln – en skräcksaga av Kelly Barnhill. Det är en härlig, lite ryslig historia om några annorlunda barn som hamnar mitt i den eviga  kampen mellan det goda och det onda. Det som är så bra med den här boken är att det inte är så enkelt att förstå hur allt hänger ihop och vilka man kan lita på.

Allt börjar när Jack dumpas av sin mamma hos några släktingar i den lilla staden Hazelwood. Jack som alltid har känt sig osynlig, oälskad och ignorerad märker på en gång att i Hazelwood syns han plötsligt. Det är inte bara människorna i staden som ser honom och söker upp honom utan naturen, växterna, djuren och släktingarnas hus (?)  gör också det. Det är som om man har väntat på just Jack.

 Boken griper tag från första början, författaren håller spänningen uppe genom att hålla oss och Jack ovetande om vad som egentligen pågår nästan ända fram till slutet. Vi och Jack får flera ledtrådar om hur allt hänger ihop men Barnhill lyckas ändå överraska mig. Jag älskar den här sortens böcker som är skrivna som ett pussel men det jag gillar kan tvärtom skrämma bort en mindre van läsare som inte riktigt kan hänga med till  upplösningen och slutet av boken. Det här är ett läsäventyr som passar en riktig bokslukare i mellanåldern och för oss äldre läsare som behöver lite magi och mysrys i vårt liv.

Det är kanske inte riktigt något jag skulle kalla för en skräcksaga,  men det blir lite läskigt med barnen som försvinner under jorden och hur föräldrarna gradvis glömmer bort att de någonsin har funnits. Spegeln – en skräcksaga är välskriven med ett rikt och fantasifullt språk som framträder genom den fina översättningen. Barnen, Wendy, Jack, Anders och Frankie är alla minnesvärda karaktärer som man tycker mycket om och gärna läser mer om. Kan man hoppas på en fortsättning, trots det som händer med Jack?

/Clarisa

The Perks of Being a Wallflower: bok vs film

På ett flygplan för några veckor sedan sträckläste jag Wallflower av Stephen Chbosky. Boken som i original heter The Perks of Being av Wallflower utspelar sig 1991 – 1992. Berättarjaget är Charlie och det vi läsare får ta del av är hans brev till en ”kompis”.

Breven Charlie skriver till sin ”kompis” är en bergochdalbana mellan känslor. Chbosky har fått till den lite veka och tvekande tonårsrösten perfekt. Charlie börjar att berätta att han är rädd för att börja high school. Saknaden efter bästa vännen som begått självmord är stor. Charlie saknar även sin favoritperson, moster Helen som även hon är död.

Efter några ensamma veckor i skolan lär Charlie känna styvsyskonen Sam och Patrick. En ny värld uppenbarar sig. För första gången på länge hör han till ett gäng, han blir medbjuden på fester, testar droger och blir kär. Kär i Sam som i sin tur är kär i en annan.

Ett turbulent år för Charlie under vilket han kommer till flera insikter. Han kommer även i kontakt med en hemsk sak som hände honom som barn och som utan att han vetat om det präglat stor del av hans liv.

Boken är fin. Jag tycker om att det handlar om en pojke som är ensam och rädd. Att det är en vanligt ovanlig pojke i en vanlig värld. Som litteraturfantast är det extra roligt att läsa om Charlie och hans engelsklärare, av vilken han får låna massor av böcker. Charlies läsning bidrar till den utveckling han genomgår i Wallflower.

Dagen efter jag läst ut boken hyrde jag filmatiseringen av boken. Huvudrollen Charlie spelas av Logan Lerman som tidigare bland annat spelat Percy Jackson i Percy Jackson och kampen om åskviggen. Jag har inte sett Logan Lerman i någon annan roll än Charlie och tycker han passar utmärkt i den. Ezra Miller som Patrick och Emma Watson som Sam är i mitt tyckte perfekta i sina roller. Kan dock inte se Emma Watson utan att till en början tänka på Hermione i Harry Potter-filmerna. Men efter ett tag är hon Sam.

Bok vs film. Såklart är det så att jag fick ut mycket mer av boken. Men så är det (väl?) alltid. Saker hoppas över eller skyndas förbi i filmen. Faktiskt satt jag ibland och funderade på om filmen skulle verka osammanhängande om jag inte läst boken i förväg. Nu kunde jag själv fylla i ”tomrummen”. Men filmen är väldigt bra den också.

/Sofia