Kickboxaren – NikElz gästrecenserar

”Hur länge kan ett samhälle behålla sina skygglappar utan att börja ifrågasätta sig själv?”

Orden kommer från Förorten brinner, en pjäs av Teater Fryshuset och det är det första jag tänker på efter att ha läst Kickboxaren.

Kickboxaren handlar om Eremias. En lugn kille, men det börjar med att han får stryk och blir rånad på sin mobiltelefon av kille som heter Robin. En telefon hans mamma jobbat extra för att kunna köpa till honom.

När Eremias börjar ny klass i gymnasiet behöver han en telefon, det skulle vara pinsamt om alla såg att han var fattig. Efter rånet vill Eremias leta upp Robin och ta tillbaka sin telefon. Han gör det men får stryk en gång till.

Han bestämmer sig då för att börja på kickboxning. Gör han det för att han vill försvara sig eller vill han hämnas? Hur ska han få tag på de 1500 kronorna som det kostar att vara med på kickboxningen? Varför slåss Robin och stjäl telefoner?

Det är så många frågor jag har och vill diskutera. Har aldrig haft en sådan diskussionsiver efter att ha läst en bok. Detta är en jättebra bok som jag tror många pojkar som är 15 år och äldre skulle gilla. Den tar upp frågor om våld, stölder, rätt och fel.

Den visar vilken fantastisk värld idrotten är och vilket mervärde den ger till samhället. Men samtidigt kan den vara uteslutande med dyra avgifter. Hur ska en kille som har det dåligt ställt hemma få loss 1500 kr till det han älskar mest? Hur kan det kännas inte ha en telefon när alla andra har det?

Det är en viktig bok om samhällets orättvisor som visar att man kanske inte ska döma ungdomar för fort. Att växa upp i samhället och börja på minus kanske inte är så roligt. Den är väldigt spännande och man känner verkligen med Eremias även om hans handlingar inte alltid är lagliga. Den visar på människans komplexitet och vad den är beredd att göra utifrån vissa situationer.

Maria Björn & Niklas Krog har gjort en jättebra bok som getts ut av LL-förlaget.

Läs och diskutera!

***********************************************************************************

Niklas är ungdomsbibliotekarie-kollega med mig i Huddinge, särskilt hemmahörande på biblioteket i Vårby. Han har även en blogg – nikelz.blogg.se, där han skriver och bilddokumenterar flitigt om allt mellan såväl vardag som utflykter i biblioteksvärlden, men även teaterbesök och Bajenturer!

Tackar för lättläst-tipset och funderar starkt på att testa den i min ”Zlatan och sen då?”-bok/ljudboksklubb på Skogåsbibblan :)! /Johanna

Zack & Momo hyllar Nalle Bruno

Vi har fått bilderboksbrev! Alldeles i slutet av vårt Flaskpostar-sommarlov dök den här gästrecensionen upp i mejlkorgen…

Hej Flaskposten!
Jag och Momo har nu läst Nalle Brunos Vår många, många gånger… Vi tyckte den var kul båda två! Jag gillade bäst att läsa om gröngölingen! Du vet han med banditmasken som är rätt busig när han har varit och bråkat med myrorna och t o m förstört en del av myrstacken! Han käkade upp en del myror och puppor och larver också – men han kanske inte var så dum utan behövde det för att överleva den kalla vintern – det säger i alla fall Momo. Jag vet inte, men spännande var det!

Momo gillade nog allra mest att läsa pärmsidorna med fakta om fåglar och odlingstips! Hon tyckte t o m att hon, som tror att hon kan rätt mycket om sånt, lärde sig en del nya saker! – Och jag lärde mig massor med kul grejor så nu vet jag faktiskt många nya saker om både fåglar och växter! Särskilt fåglar, som jag hoppas jag får se mer av! Momo och jag har också odlat en del i år och det som blev bäst var krasse, rosenbönor och lite grönsaker, som bladsallad, squash och pumpa…

Vi hoppas snart på att läsa om Nalle Brunos höst, men vi undrar om det inte finns någon bok om Nalle Brunos sommar???

Många sommarhälsningar från Zack, 3 år och Momo Eva, jättegammal

2012-08-12 Vaxholm

****************************************

Tack för entusiastiskt boktips! För den som vill titta och internetbläddra lite i boken finns ett SMAKPROV att klicka på här

Gunilla Ingves har gjort en massa fina faktabilderböcker om olika kryp och naturen, och det finns ju både vår, höst och vinterbok om Nalle Bruno, så jag skulle gissa på att sommarboken kommer så småningom, vore ju mycket konstigt annars :)!
/Johanna

Brev om ett rike där månen går upp

Flaskposten har fått ett brev från tidigare gästbloggande Meron. Brevet är om en fantastisk film som går på bio nu. Så till er alla:

Kära flaskposten-läsare,

Jag har någonting jag måste dela med mig till dig. Det är charmigt, insiktsfullt och rörande. Det är starka färger, symmetriska kompositioner och Bill Murray. Ja, du gissade rätt – det är Wes Anderson! (Och gjorde du inte det så har du precis lärt dig hans signaturelement.) Eller snarare hans senaste film Moonrise Kingdom som, likt resten av hans filmer, innehåller allt jag just nämnde och lite till. Anderson håller sig till det han gör bäst, relationsskildringar i snygg förpackning, men denna gång utmanar han sig själv genom att låta yngre karaktärer stå i rampljuset.

Filmen handlar om Sam Shakusky och Suzy Bishop, två missförstådda 12-åringar som under ett helt år växlat brev innan de bestämmer sig för att rymma tillsammans. Deras familjer, eller i Sams fall scoutkår, får reda på detta, och ger sig ut för att leta efter dem. Komplikationer, drama med mera.

Handlingen låter ju relativt enkel att utföra, men det är klart att Anderson inte tar den enkla vägen. Han tar en berättelse om ung kärlek, som utspelar sig under 60-talet föresten, och gör den till den finaste filmen du kan tänka dig. Det finns så mycket att älska med Moonrise Kingdom att jag inte vet vad jag kan säga för att göra den rättvisa. Du måste helt enkelt se den för att förstå. Hörde du det, du måste se filmen. I alla fall om du vill uppleva den där varma, härliga känslan som uppstår när man sett klart den. Känslan som börjar i hjärtat, men snabbt sprider sig genom hela kroppen. Den vill man ju inte missa, eller hur?

Med vänliga hälsningar,

Meron

PS. När du sett Moonrise Kingdom kommer du ju att automatiskt älska Wes Anderson också, och då tycker jag att du kan gå och se varenda film han någonsin gjort. För alla är helt underbara. Infogar en bild så att du får en del av härligheten och blir ännu mer sugen på att se den/dem än du redan är. You’re welcome.

Meron bloggar även på Fiktiva Galaxer, besök hennes blogg här.

Vad hon tidigare bloggat om på Flaskposten finns här.

Tack för brevet! Håller med om att det är en otroligt bra film.

/Sofia

Gästbloggande BullasJonas om Niklas Krogs Tann

Det är åter dags för en gästbloggare här på Flaskposten. Låt mig presentera BullasJonas Jansson, illustratör och korsordskonstruktör. Under 2012 kommer BullasJonas att synas i årets Bland tomtar och troll. Han har även skapat flera pixiböcker samt illustrerat Teckna det du ser.

KLIV IN I EN SPÄNNANDE SAGOVÄRLD

Som gästbloggare väljer jag att skicka en flaskpost fylld av fantasy. Det är Niklas Krogs bokserie Legenden om Tann – hittills med fyra titlar på hyllorna. Det som först fångade min uppmärksamhet var de snitsiga illustrationerna av Johan Egerkrans, men snart var jag fast även i de välskrivna texterna.

Tann är en grottlevande dvärg som längtar till världen utanför. Han är vän med eken Bladhus, ett av de få träd som inte slagit rot och som fortfarande kan vandra. Berättelsen tar sin början när Aina, en flicka av skogsfolket ber om Tanns hjälp med att jaga bort en best som plågar hennes hembygd. De tre vännerna beger sig ut i den vilda världen där drakar och andra vidunder lever.

Det är en klassisk fantasyvärld med stora sagoskogar och okända länder som väntar bortom bergsryggarna. Det förekommer ingen magi (åtminstone inte hittills) vilket jag antar är ovanligt för genren. Tann är jordnära och godhjärtad, på gränsen till dumsnäll och blir snart förtjust i flickan Aina. Hon är impulsiv och orädd men är i övrigt något skissartad. Tann är den tydliga huvudpersonen och Aina förblir än så länge en bifigur.

Den första delen Skogsflickan är mycket elegant berättad och fungerar utmärkt även utan de följande delarna. Inledningen får extra krydda av att Tann tvekar inför avresan och att hans val inte känns helt givet. Andra delen Bestens håla har ett svagare upplägg, men den hålls ändå samman av Krogs formuleringskonst och humor.

När sedan vännerna beger sig ut på den stora slätten i del tre och fyra (Drakmötet & Nidaros vrede) tycker jag att berättelsen lyfter igen. De små varelserna träder in i en okänd värld och är omgivna av starka och nyckfulla krafter som de gemensamt försöker förstå. En del scener skapar tvetydighet och mysterier som får sin förklaring först senare. Överlag är berättelserna ganska lågintensiva, miljöer och händelser får mycket tid och utrymme till att sjunka in hos läsaren.

Min närmaste jämförelse är bokserien Almandrarnas återkomst av Jo Salmson som är skriven i ungefär samma format. Men Krogs böcker har en tydligare smak av klassisk fantasy och hans berättelser känns mer kreativa. Möjligen vänder han sig till en målgrupp som är något år äldre än Salmsons läsare.
/BullasJonas

———————————————————

Stort TACK säger vi på Flaskposten för att du ville vara med och boktipsa.

Femte delen om Tann och hans vänner kommer under 2012. Den heter Dräparen.

Vill du veta mer om Niklas Krog, besök hans hemsida här.

/Sofia

Gästbloggande klass 2C på Resarö skola om: Doktor Proktor och världens undergång. Kanske.

Nu är det dags för ett nytt gästblogg-inlägg här på Flaskposten!

När jag själv läste Jo Nesbøs bok Doktor Proktors tidsbadkar tänkte jag att det nog var en riktigt rolig högläsningsbok, så när nästa Doktor Proktor-bok dök upp kändes det som ett solklart fall för Flaskposten-vetenskapligt högläsnings-test! Sagt och gjort jag anlitade en förstklassig testpanel!

Det är klass 2C på Resarö skola i Vaxholm som jag har bett att testa högläsningsfaktorn och tycka till om Jo Nesbøs tredje bok om Doktor Proktor (den om världens undergång. Kanske). I 2C går 21 barn som gillar alla möjliga böcker.

Klassens lärare Malin har läst boken högt för klassen och under läsningens gång har de pratat om vad som hänt, vad de tror ska hända och när slutet närmade sig fick alla skriva egna slut och själva bestämma vad som skulle hända.

Intressant och spännande med alla funderingar kring boken och de olika sluten! Och så här tyckte klassen och Malin om boken:

Vad var det för sorts bok? Vi tyckte att den var både rolig och spännande och lite knasig. Boken handlade om många olika saker, t.ex. äventyr, kärlek, kompis-skap och fantasi.

Vad tyckte ni var bra i boken? Det var roligt att man fick följa flera berättelser parallellt. Några var nere i kloakerna samtidigt som några väntade. Det gjorde att det blev spännande. Vi tyckte att det var många udda och roliga figurer med i boken, t.ex. den sjubente sugspindeln Perry, månkameleonterna och Gregor Galvanius. Månkameleonterna var roliga att läsa om för de var så läskiga, snuskiga och oförskämda.

Var något dåligt eller konstigt? Ibland var det svårt att hänga med eftersom handlingen var lite komplicerad och det var många olika spår. Det var en del fula ord ibland. Vi skulle vilja veta mer om vad som hände med Jodolf Staler.

Vad tyckte ni om personerna i boken? Vi hade många olika favoritfigurer. Många gillade Bulle bäst för att han hade sån tur hela tiden och för att han var rolig. Andra gillade Lise bäst för att hon hade så bra planer. Kungen var rolig för att han knappast vågade något och var så förtjust i fröken Strobe och Fröken Strobe var rolig för att hon hade en sån sträng blick. Doktor Proktor var också en favorit eftersom han hade gjort pruttpulver, förvandlat Gregor till groda och utan Proktor hade berättelsen inte varit lika kul.

Det fanns inte så många vi inte gillade. Jodolf Staler tyckte några eftersom han var så oförskämd.

Kände ni igen er i boken? Det var inte mycket vi kände igen från våra egna liv men några kände igen sig i att vara stressade och att de också åkt fel och haft svårt att hitta fram när de varit ute och åkt bil.

OCH SÅ, HUR VAR DET NU, VAR DET EN BRA BOK FÖR HÖGLÄSNING? Vi tyckte att den passade väldigt bra för högläsning eftersom den var väldigt tjock och rätt komplicerad och den skulle vara svår att läsa själv. Några tyckte att det hade varit bättre att läsa den själv eftersom det kan vara lättare att förstå när man läser själv.

För vem passar boken? Om man ska läsa den själv så passar den nog från årskurs fyra ungefär, tror vi. Läser man den högt så kan den passa från ungefär årskurs två. (Den passar inte till för små barn eftersom det var många fula ord.)

Vi tror att alla kan gilla den här boken, även vuxna.

*************************************************************************

Stort TACK till alla barn i 2C och Malin! Jätteintressant att höra vad ni tyckte om boken och alla speciella personer och händelser i den!

/Flaskposten-Johanna

Gästbesök: Clarisa fängslas av Jellicoe Road

Nu är det dags för ett till gästinlägg här på Flaskposten. Idag presenterar jag Clarisa, bibliotekarie på Medioteket och ungdomsboksfantast! Sist vi sågs konstaterade vi att vi verkade tycka om nästan exakt samma böcker och tv-serier. Självklart blir jag otroligt sugen på att läsa Jellicoe Road av Melina Marchetta. Eller vad säger ni:

JAG TROR PÅ TAYLOR MARKHAM

Det var verkligen längesen jag blev så fullständigt uppslukad och förtjust i en bok. Jellicoe Road hamnade i mina händer efter ett, minst sagt, entusiastiskt tips från Johanna Lindbäck på Bokhora (tack Johanna).

Boken handlar om Taylor Markham, som går på en internatskola i Australien. Taylor blev övergiven av sin mamma när hon var elva och hon har inte hört av henne sen dess. Men där finns Hannah. Hannah har alltid tagit hand om henne, nästan som en mor. När Taylor var fjorton år rymde hon från skolan med en pojke från den gästande kadettskolan. Planen var att hon skulle finna sin mamma. De kom inte så långt.

Tre år senare blir Taylor vald att leda sin skola i de årliga krigen mellan skolan, stadsungdomarna och den gästande kadettskolan. Såklart är den nya ledaren för kadetterna Jonah Griggs, pojken som Taylor rymde med för tre år sedan.

Parallellt, i Hannahs manuskript, får man följa berättelsen om barnen som möttes vid Jellicoe Road, de som överlevde en hemsk bilolycka, berättelsen som inte kan lämna Taylor ifred. När Hannah plötsligt försvinner känner Taylor sig otroligt ensam, samtidigt som hon är ansvarig för ett hus fullt av ensamma barn. Som tur är har hon en fin vän i Raffy. Hon som ställer upp hur jobbig Taylor än är. Sen finns lilla Jessa, som Hannah också tagit hand om och som hänger efter Taylor som en skugga, som på många sätt påminner Taylor om sig själv.

Jag gillar verkligen drömmarna, hemligheterna och alla ledtrådar som man får läsa om när Taylor försöker klura ut sitt förflutna. Den här boken är så otroligt fint skriven, språket är ljuvligt och konstruktionen – hur berättelsen om Taylor och barnen i manuskriptet knyts ihop – är mästerlig.

Det här kan också vara den finaste, mest romantiska kärlekshistorien jag läst på länge. Jag är precis som Flaskpostarna ett stort Sarah Dessen-fan och Jellicoe Road påminner om Dessens böcker, men är faktiskt snäppet bättre.

Taylor är också en så bra karaktär. Hon har upplevt så hemska saker, händelser som hon till den mesta delen förträngt, samtidigt är hon cool och rolig men också hård och ibland snarstucken. Ofta försöker hon undvika ansvar och drar sig tillbaka. Men ändå älskar man henne. Och hon skärper sig.

”Who do you believe in?”, she had repeated as if it were the dumbest question she’d ever heard. ”I believe in you, Taylor Markham”

——————————

Tack Clarisa för att du gästbloggade på Flaskposten. Mitt exemplar av Jellicoe Road måste komma NU!

Läs här vad Johanna på Bokhora skriver om Jellicoe Road. Johanna har även skrivit ett ”spoiler-inlägg” men det får ni leta upp själva om ni vill läsa. Jag försöker hålla mig så långt bort från det som möjligt till det att jag läst boken.

/Sofia

Gästbloggande Meron om Scott Pilgrim

Nu är det dags för Flaskpostens andra gästbloggare. Den här gången har jag frågat en av de flitigaste låntagarna på Vårby bibliotek: Meron. Till vardags går Meron andra året på Södra Latins natur/natur-linje. I somras jobbade hon på biblioteket och vi kom då att prata om massor av böcker och film. Det var t.ex. Meron som introducerade Sarah Dessens böcker för mig. I Merons inlägg nedan är det ett filmtips som vi får:

SCOTT PILGRIM VS THE WORLD

En av de, enligt mig, bästa filmerna som kom ut under 2010 var Scott Pilgrim vs. the World. Filmen, som är baserad på serien Scott Pilgrim, handlar om Scott, en kille som inte riktigt vet vad han vill göra med sitt liv, utan bara tillbringar sina dagar med att spela bas i sitt halvbra band. Scott träffar en dag den mystiska Ramona som han genast fattar tycke för, allt i livet verkar lyfta.Det finns bara ett problem – Ramona har sju onda expartners som Scott måste besegra. Lyckligtvis är inte Scott vilken kille som helst, han kan försvara sig, och tar sig an dessa mycket intressanta karaktärer.

Handlingen till Scott Pilgrim vs. the World är underhållande, men kan brista lite till djupet, det som gör filmen är egentligen utförandet. Filmen är fullproppad med musik-, film- och spelreferenser, som gör att man uppskattar den på en helt ny nivå. Humorn är definitivt också en bidragande faktor, manuset är inte likt något annan film jag sett. Scott Pilgrim vs. the World är en film för de som uppskattar detaljer. Det är definitivt en film för musikälskare, fiktiva band har stora roller, och något som jag märkte var att man verkligen har lagt ner mycket tid för att musiken ska låta bra. Alla band i filmen skulle lika gärna kunna finnas på riktigt, och jag kan ju erkänna att de flesta låtarna från filmen har spelats på min ipod ett flertal gånger.

Scott Pilgrim vs. the World är en film för de som vill se en kvalitativ, annorlunda komedifilm. Med andra ord, en film för vår tidsålder.

————————————————————————————————-

Tack, Meron för gästinlägget. Själv har jag inte sett filmen än men så fort den kommer på dvd så, den kommer i början av mars! Däremot har jag läst serien som filmen baserar sig på. Den är skapad av Bryan Lee O´Malley och finns i sex delar. Jag gillade böckerna även om jag hade lite svårt ibland att hålla isär karaktärerna då jag tyckte de var snarlikt ritade. Men handlingen var underhållande och tempot oftast rasande. Läs dem!

Besök Scott Pilgrim på hans hemsida här.

/Sofia

ps. Vår första gästbloggare var Ida som skrev om ridläger och ponnysommar. Läs här.

Gästbesök: Ida och ridlägersommar

Flaskposten presenterar här för första gången en gästbloggare: Ida! Till vardags är Ida barn- och ungdomsbibliotekare i Malmö. Själv har jag känt Ida i över 10 år. En sak som Ida delat med sig av är hennes kärlek till hästar och ponnyer. Jag har själv aldrig varit någon hästtjej men att höra Ida prata om sina egna upplevelser på hästryggen samt höra henne prata om kärleken till Nan Inger Östmans böcker är fint. Jag har mer och mer blivit sugen på att läsa Nan Ingers böcker. Varför? Läs Idas inlägg så förstår du! /Sofia

RIDLÄGER OCH PONNYDRÖMMAR

Sommar med hästar, det är barbackaturer genom grönskande skogar. Det är att packa ner picknick och spänna sin ponny för vagnen och ge sig av på äventyr. Det är att gå omkring i stora skogshagar och försöka hitta stället där hästarna betar just den dagen, det är flugor som surrar och stall som storstädas och doften av sadeltvål i solgasset.

En som beskrivit somrar med hästar på ett näst in till perfekt sätt är författarinnan Nan Inger Östman. Under 1960-, 70- och 80-talen skrev hon en hel hög hästböcker som fortfarande är några av mina favoriter.

I Ridsommar på Västanås får vi uppleva mångas sommardröm, nämligen ett ridläger. På Västanås är det mesta idylliskt och alldeles underbart. Jojo och de andra bor i söta små rum, hästarna – de flesta i alla fall – är snälla och duktiga och ridlägereleverna kommer för det mesta bra överens. Jojos ridlägerhäst heter Rosmarin och är en riktig drömhäst.

Allt är dock inte frid och fröjd. Även på Västanås finns det mörka moln; variga ridsår, äldre tuggummituggande tjejer som slänger med sitt långa hår och suckar att man bara är en småunge som ingenting förstår, docksöta flickor som borde vara världens lyckligaste men som snart visar sig ha hemligheter, hästar som verkar rent livsfarliga. Och, vetskapen om att lägret snart är slut. Det är hemskt att råka höra gårdens ägare säga att det ska bli skönt när alla ungar åker hem.

Buttan i Drömmen om en ponny tillbringar sommaren med mamma och pappa på landet, långt ifrån allt vad hästar heter. Tur att hon har sin hemlighet, sin alldeles egna hemliga häst. Blue Prince heter han, och hela långa vintern har han stått i stallet och väntat på Buttan. Hon springer dit, smeker honom över manen och börjar genast pyssla om honom.

Att Blue Prince är en käpphäst är det nog bara mamma och pappa som ser. Pappa tycker att det är lite besvärande att hans dotter springer runt och leker med den där käpphästen, och när han får tillfälle att köpa en ponny slår han till. Till torpet kommer Putte, mager och envis med långa gula tänder och hårda bakhovar som hytter mot Buttan när hon försöker rykta honom på magen. Ponnydrömmen blir inte riktigt som Buttan tänkt sig.

I Nan Ingers böcker är flickorna – för de är oftast flickor – inte alls några stjärnryttare och ponnyerna är sällan sådär perfekta som man tror att de ska vara i hästböcker. I stället är det vanliga tjejer – och killar, emellanåt – med vanliga ponnyer som spelar huvudrollen. Och det är nog det, den där igenkänningsgrejen, som gör att jag gillar det så mycket och som gör att jag läser mina Nan Inger-böcker om och om igen.

/Ida