Innan jag går och lägger mig för att läsa ytterligare några sidor i Du vet var jag finns av Rachel Cohn vill jag kommentera Andreas Palmaers text som gick att läsa i dagens DN.
Palmaer skriver om barnboksbloggar och att det är i dessa som många barn- och ungdomsförfattare får sin enda recension. Att bloggarna behövs är ett av Palmaers budskap men han tycker att många av bloggarna är för positiva och för entusiastiska i sina recensioner. Han tycker att det i många bloggar är för mycket ”vi hejar på barnkultur”.
Hmm, vad ska jag säga? Det är intressant att fundera över de här frågorna. Här på Flaskposten diskuterade vi redan vid starten 2005 huruvida vi bara skulle skriva ”snälla” recensioner eller om vi även skulle skriva och varna om böcker. Nu har det främst blivit tips om böcker vi gillat (även om det förekommer ett och annat negativt inlägg också). Men vi tar i gruppen upp frågan med jämna mellanrum, särskilt om någon av oss skrivit något mindre positivt, det tycker alltid de andra är roligt att läsa…
Varför blir då det mesta positivt omskrivet? Jag vet inte riktigt. Det kan vara lätt att ”skylla” på t.ex. tidsbrist. Det tar tid att både läsa böcker och att skriva om dem. Blir det då lättare och roligare att både läsa och skriva om man har en bra bok i bakfickan? Kanske. Fast själv finner jag ofta nöje i att läsa till exempel filmrecensioner där filmen får noll i betyg.
Tiger vi kanske ihjäl böcker vi inte tycker om? Syns den inte så finns den inte? Svar: ja, jag tiger ihjäl vissa böcker. I en del fall läser jag inte ens klart en bok jag tycker är dålig/tråkig och än mindre vill jag ägna tid åt den i ett inlägg.
Lite roligt är att jag har en bok på lut som jag läste för ett tag sedan och som jag inte blev så förtjust i. Har gått och filat på ett blogginlägg om den som kanske kommer. Eller så kommer det inte om det dyker upp något annat.
Förövrigt tycker jag slutklämmen i Palmaers text är kul: ”bloggarnas främsta förtjänst är att de är moderna”, detta i skillnad till att ”dagspressens kritiker gärna ältar sin egen barndoms hjälte” samt ”jublar” åt nyutgåvor av Ture Sventon böckerna och ”går i spinn” när Lennart Hellsing har födelsedag.
Ja, jisses. Visst är det kul att vara modern. Även om vi här på Flaskposten också gick ”i spinn” när Hellsing fyllde 90 år.
Ska vi som skriver om barn- och ungdomsböcker bli mer negativa i våra texter? Ska vi börja fräsa som arga katter?
<—-är det där snart jag?
På frågan svarar jag det vi brukar komma fram till här på Flaskposten: vi skriver som vi tycker. Vill vi skriva något negativt om en bok så gör vi det. Har vi inte lust med det utan hellre lägger tiden på att skriva om en bok vi tycker om gör vi det.
En sak är dock säker: dagspressen är alldeles för dålig på att rapportera om barn- och ungdomslitteratur. Frågan jag vill ställa här är: VARFÖR ÄR DET SÅ? Med tanke på alla bloggar om barn- och ungdomslitteratur som florerar finns det onekligen ett intresse att läsa om Adbåge, Stark, Wirsén, Thydell, Salmson och alla andra som skapar för barn och ungdomar – samt en hel hög vuxna.
Bloggen Bokunge har också kommenterat Palmaers text, de länkar också till hans text så om du inte läst den redan tycker jag du ska göra det!
/Sofia