Det är inte min hatt

Illustratören och författaren Jon Klassen debuterade med den underbart roliga och överraskande bilderboken Jag vill ha min hatt som Sofia skrev om här. Nu är han tillbaka med uppföljaren Det är inte min hatt. Vid första läsningen tyckte jag att det var lite trist att den här boken påminner så mycket om Klassens första bok. Det är än en gång en jakt på en försvunnen hatt, där vi sida efter sida får följa den rafflande utvecklingen då ett stort djur jagar ett litet djur. Det (nu mindre) överraskande slutet är också detsamma.

Men efter några omläsningar ändrade jag uppfattning. Det är inte min hatt kan ses som en rolig fortsättning på första boken. Klassen berättar en liknande historia men ändrar på perspektivet.

I den här boken är det fokus på den lilla fisken som helt fräckt har snott en liten hatt från en stor fisk och som är helt övertygad om att hen ska komma undan med det. Det roliga är att då vi på varje sida får läsa i texten vad den lilla modiga och dumdristiga fisken tänker ser vi samtidigt på bilderna vad som verkligen händer. Det blir en riktigt rysare! Läsaren ser hur den stora fisken närmar sig den ovetande lilla fisken …  Klassen använder sig av ett spänningsskapande dramatiskt grepp som är vanlig i skräckfilmen när publiken vet mer än exempelvis den naiva tjejen på duken som snart blir mördad och man som tittare skriker Nej, öppna inte dörren/ gå inte ner i källaren/spring inte själv ut i skogen!

Om du har missat Jon Klassens böcker tycker jag att du ska börja med Jag vill ha min hatt och sen läsa den här. Det blir roligare så. Klassens bilder är som vanligt sjukt snygga.

/Clarisa

Här finns en fin boktrailer:

Snart är det jul

I affärerna har de börjat sälja julmust och julpynt. Jag har funderat på om det snart är dags att sätta upp ljusslingan på balkongen. På jobbet har vi lämnat in önskemål om julledighet. Det är oktober men ändå känns det som om julen lurar kring hörnet.

Ännu mer jul och julstämning är det i Dash och Lilys utmaningsbok av David Levithan och Rachel Cohn.

Några dagar innan jul hittar Dash en röd skrivbok instoppad i en hylla på gigantiska bokaffären Strand. I boken är en utmaning från Lily. De två känner inte varandra men genom att ge varandra utmaningar och lämna boken på olika ställen i New York börjar de göra det. Eller? När känner man egentligen en annan person? När känner man sig själv.

Lily är julälskaren som av olika anledningar är ofrivilligt övergiven under julen: föräldrarna är bortresta och hennes bror upptagen av sin pojkvän. Dash har å sin sida genom mygel fått sina skilda föräldrar att tro att han firar jul hos den andre.

Boken kom för två år sedan och jag har längtat efter att läsa den sedan dess. Varför är det så att det ibland inte blir av att en bok blir läst? Eller är det bara för mig?

Jag är inget stort jul-fan själv men när jag läste om Dash och Lily och julshopping och New York i snö så längtade jag lite efter julen.

Idén till boken är kul. Jag skulle själv gärna hitta en bok i en hylla med en uppmaning. Dash och Lily söker inte bara efter varandra och efter ledtrådar. De söker efter sig själva. Längs med vägen får man träffa på fler mer eller mindre udda personligheter = plus för boken!

David Levithan och Rachel Cohn har skrivit flera böcker tillsammans. Det är ett ytterst lyckat samarbete. Botanisera på respektive författares hemsida: Davids och Rachels.

/Sofia

Michelle Paver till Stockholm – tips till alla höstlovslediga

Michelle Paver ligger bakom dundersuccén Vargbröder. Nu är hon aktuell med en ny serie: Bronsdolken. Här är det den fattiga herdepojken Hylas som råkar ut för äventyr. Böckerna utspelar sig under bronsåldern, vid Medelhavet.

Nu kommer Michelle Paver till Stockholm och passande nog besöker hon bland annat Medelhavsmuseet. Torsdagen den 31/10 kl. 12 – 15 samt 18 – 20 medverkar hon i program på museet. Redan på onsdagen 30/10 finns det en chans att träffa Michelle Paver och höra henne berätta om sina böcker. Kl. 15.00 besöker hon Hornstulls bibliotek. Är du upptagen både onsdag och torsdag? Sista chansen att höra Michelle P får du på lördag den 2/11. Då besöker hon Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Tid 15.30.

Mer information om alla framträdandena finns på Semic förlags hemsida.

Missa inte att höra Michelle P prata om sina böcker!

Om du går till Medelhavsmuseet tycker jag även du ska passa på att titta på utställningarna där. Mer information om museet och deras verksamhet hittar du här.

/Sofia

 

<–Michelle Paver, fotograf Charles Shearn

Fult omslag – fin berättelse

Inte många skriver nu för tiden brev för hand på fint brevpapper. När jag var runt 12 hade jag flera (pappers-)brevvänner från olika håll i världen: Kanada, Japan, Korea, Grekland, Frankrike, Storbritannien… Älskade både att få brev och att skriva.

I Brevvänner av Michaela Morgan börjar elever ur en högstadieklass i London och en i New York att skriva till varandra. Var och en har fått en varsin brevvän. Tommo och Shelley blir tilldelade varandra och efter en skakig början, Tommo vill inte alls skriva, lär de känna varandra mer och mer. De kan vara öppna med varandra på ett helt annat sätt än med sina vänner i verkligheten.

När jag först fick boken i min hand gjorde jag klassikern: ”dömde hunden efter håren”. Omslaget tilltalar mig inte alls. Det ser ut som en billig bokklubbsbok från 1990-talet. På baksidan är en bild på en pojke som har håret i en page som inte sett sin like sedan filmen Clueless hade premiär 1995. Vad jag förstår är omslaget originalomslaget som hänger med. Synd!

Av olika anledningar plockade jag ändå fram boken och tittade lite närmare på den, tog hem och läste. Texten är lättläst och luftig, språket enkelt och följsamt. Berättelsen ger en fin inblick i de två tonåringarnas liv och känns trovärdig. Handlingen pendlar mellan komik och allvar.

Jag skulle säga att boken funkar från ca 10 år och uppåt. Den är sparsamt illustrerad med bilder som främst känns igen i mellanåldersböcker i stil med de i Dennis hemlighet, om än något blekare sitt utförande.

Trots omslag och illustrationer är Brevvänner en fin bok om vänskap jag hoppas får en chans hos fler.

/Sofia

Augustpriset 2013: grattis till de nominerade!

Idag tillkännagavs de nominerade till årets Augustpris. Jag tycker att juryn för barn- och ungdomspriset har gjort ett mycket bra urval. Även om jag erkänner att jag bara läst tre av böckerna noga, tre har jag bläddrat/snabbläst. Här är de nominerade med sina nomineringstexter:

Om detta talar man endast med kaniner, Anna Höglund, Lilla Piratförlaget

”Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast.” Så inleds Anna Höglunds vackra och melankoliska allåldersbilderbok. Med en blandning av kollage, fotografi och måleri, en mörk färgskala och åtskilliga konsthistoriska referenser, har hon skapat en ny och alldeles egen bildvärld.

Lex bok, Sara Kadefors, Lilla Piratförlaget

Lex är en outsider. Hon väljer att ställa sig utanför. Hon börjar blogga och snart har bloggen blivit större än hennes eget liv. Sara Kadefors har skrivit en skruvad, stilistiskt driven och psykologiskt komplex roman. Med genomskådande blick kommenterar hon sin samtid och den individcentrerade bloggenerationen.

Snöret, fågeln och jag, Ellen Karlsson och Eva Lindström, Hippo Bokförlag

En sommardag träffar Selma, som inte har någon bästis, den coola flickan Snöret. Genom detta möte utvecklas Selma och kan konfrontera fågeln i bröstet som pickar in att hon inte duger. Ellen Karlsson och Eva Lindström har skapat en vacker och stilsäker historia om vänskap och om att förstå sitt egenvärde.

Jagger, Jagger, Frida Nilsson, Natur & Kultur

Bengt är åtta år och mobbad. Mötet med uteliggarhunden Jagger, som bor i en container, förändrar Bengts liv. Med suggestiv kraft och subtil humor skildrar Frida Nilsson barns utsatthet och en självupptagen vuxenvärld. Detta är en stark berättelse om utanförskap och upprättelse.

Maximilian och Minimilian, Klara Persson, Urax

Vad är fördelarna med att vara liten respektive stor? Och kan Maximilian som är så stor verkligen få plats i en så liten bok? Med en träffsäker ton, en kolorit med kraftig verkan och en linjering som dansar över sidorna undersöker Klara Persson språkets och bilderbokens möjligheter på ett hejdlöst roligt sätt.

Cirkusloppor på luffen, Lena Sjöberg, Rabén & Sjögren

Två små vagabonder kommer till Madrid i denna melodiskt rimmande äventyrshistoria. Med detaljrika bilder där perspektiven skiftar och färgerna harmonierar med stämningslägena, berättar Lena Sjöberg om tryggheten i att vara två i den stora, vida världen, och om att aldrig tappa hoppet, även om man är en liten loppa.

———————

Lite extra glad blev jag för Snöret, fågeln och jag av Ellen Karlsson och Eva Lindström. Väldigt fin debut som jag skrivit om här. För någon vecka sedan bloggade jag om Lex bok, här finns det inlägget. Vad Clarisa tycker om Jagger, Jagger finns att läsa här. 

Den 25 november får vi veta vilken av böckerna som tar hem priset i år. Läs mer om Augustpriset här.

/Sofia

Städdags av Camilla Kuhn

Jag älskar Camilla Kuhns böcker. Jag älskar hur hon arbetar med färger och jag älskar hennes fulroliga tecknarstil. Hon har i alla sina tidigare böcker berättat roliga små historier med lite text och uttrycksfulla bilder.  Jag och Sofia har faktiskt båda två bloggat om Jonte och flugan som vi tycker mycket om. Så därför blev jag lite besviken när jag läste Städdags. Bilderna är fortfarande en fröjd att se men storyn; hur pappan och sonen i familjen vill smita iväg från lördagsstädningen och lämna den åt mamman och dottern, känns så trist och tråkigt. Det är inte så roligt att mamman när hon upptäcker att pappan och sonen är på väg till simhallen hämnas med att byta deras badkläder till rosablommiga baddräkter. Att se lata pojkar och män i kvinnokläder är inte så roligt längre.  Jag hoppas att nästa bok blir lika bra som Jonte och Flugan och Lös tand. 

/ Clarisa

Sara Kadefors – Lex bok

Äntligen är Sara Kadefors tillbaka med en ny ungdomsbok, Lex bok. Precis som i Sandor slash Ida träffar Sara mitt i prick när det gäller att fånga det där lilla extra som gör att en bok blir en upplevelse.

När jag läste Lex bok ville jag bara läsa vidare. Samtidigt ville jag inte att boken skulle ta slut.

Lex går sista året på gymnasiet. Hon är redan bitter på världen och den enda som duger är hennes vän Jonatan. Lex är less på att alla ska vara entreprenörer och tänka på framgångsrika framtider. En rad händelser som bland annat innefattar mammans nya pojkvän, ungdomsboksförfattaren Bruno och interaktion med den tjej i skolan Lex irriterar sig mest på leder till att Lex startar en blogg under pseudonymen Maya.

Bloggen blir en succé och Lex börjar nu leva ett slags dubbelliv.

I Lex bok är karaktärerna människor på riktigt. Saras språk beskriver ambivalensen hos Lex perfekt. Hennes hat mot det sätt som är det ”rätta” att vara. Hur hon protesterar. Hennes kärlek men också ilska mot sin pappa som sitter i fängelse. Lex är en person som jag som läsare både tycker om och inte.

Två saker hade jag lite svårt för. Det ena var att när Lex klär ut sig till Maya så blir hon så himla superskitsnygg. I vanliga fall är hon en grå mus i huvtröja ingen lägger märke till. Visst jag förstår greppet att låta Lex bli snygg och få en snygg kille efter sig. För det krockar helt med hur hon är annars, hennes osäkerhet inför relationer och att hon egentligen hellre ligger hemma på sitt rum och fantiserar än går på klubbar. Men det är ändå något med att hon blir så fantastiskt snygg som stör. Jag har nog sett för många amerikanska filmer där den tråkiga tjejen kammar sig och skaffar linser och så vips är hon snyggast på stan.  Det känns inte realistiskt. Men det är det kanske?

Det andra är det faktum att Lex pappa sitter i fängelse. Egentligen gör det inte så mycket. Han är en intressant figur och Lex tacklar massor av känslor när hon besöker honom. Lex använder sig även av utbroderade historier om sin pappa när hon pratar med Bruno. Men min första tanke angående fängelse-pappan var NEJ, varför? Jag antar att han finns med som bitar i pusslet som är Lex ilska mot omvärlden. Är bara trött på struliga föräldrar.

Bruno däremot älskade jag att äcklas av. I sitt sökande efter stoff till en ny ungdomsbok försöker han bli Lex vän på ett sätt som kan vara en mall för alla vuxna hur man inte ska närma sig ungdomar.

Jag ville som sagt inte att boken skulle ta slut. Men det gjorde den. Kul är då att besöka och läsa på Lex blogg. Kolla in den här.

Mer om boken och Sara Kadefors på förlagets hemsida.

Boktrailern i regi av Sara själv:

/Sofia

 

 

Det lilla huset i Stora skogen

Jag blev så glad när jag såg att den här gamla boken har kommit ut i en fin nyutgåva. Jag hade faktiskt inte läst böckerna om Laura och hennes familj men jag har vaga minnen av teveserien. För er som inte läst böckerna eller sett serien så handlar Det lilla huset i Stora skogen om en nybyggarfamilj i USA i slutet av 1800-talet. Man får följa Laura som är sex år i första boken och hennes familj. Jag tror verkligen att den här boken kan bli en högläsningsfavorit i många hem men också en älsklingsbok för bokslukare i mellanåldern. Jag blev själv fascinerad av hur Laura Ingalls Wilders kan berätta så fängslande om alla de små detaljer kring jakt, matlagning, kläder och traditioner under den här perioden i USAs historia som är så annorlunda vår vardag nu. Tänk bara på kapitlet som handlar om hur det går till när familjens gris ska slaktas! Nu hoppas jag bara att Rabén och Sjögren ger ut fler delar i serien om Laura.

/Clarisa

Snart dags för David Levithan!

Nu är det snart dags för David Levithan att besöka Sverige! Författaren till böcker som Ibland bara måste man, Nick och Norahs oändliga låtlista och Jag, En har två besök inbokade i Stockholm.

Det första är på PUNKT Medis den 9 oktober. Då startar bibliotekets talkshow P.S. som inkluderar ett husband! Samt samtal med David. Läs mer på bibliotekets hemsida.

Andra besöket går av stapeln på Kulturhuset och deras Internationella författarscen. Den 10 oktober klockan 19.00 är det dags för David att inta scenen. Mer information finns här.

Jag har sett fram emot det här sedan i maj. Äntligen oktober!

/Sofia

Jagger, Jagger av Frida Nilsson

Bengt har sommarlov men han drar sig för att gå ut på gården. På gården finns grannbarnen och de är vidriga mot honom. De tre jämnåriga grannbarnen roar sig med att terrorisera Bengt så fort de ser honom. Det har gått så långt att Bengt har överfört deras syn på honom på sig själv. Om han bara inte var så äcklig så skulle de ju lämna honom ifred? Men en dag så träffar han strykarhunden Jagger och Jagger lär honom att ge igen och hur härligt det kan kännas att hämnas.

Om du älskar Frida Nilssons böcker så kommer du nog att tycka om och känna igen mycket i Jagger, Jagger.  Men den här boken är mycket mörkare än hennes andra böcker. Den här berättelsen skaver. Det finns inga enkla lösningar på Bengts problem, att vända andra kinden till är inte heller ett alternativ. För även om Jaggers uppdykande i Bengts liv är uppskakande och ger honom nya problem så vinner han ändå självrespekt och människovärde. Han vinner en något svår vänskap med Jagger men också ett nytt sammanhang. Till sist spiller Bengts nyvunna styrka över på hans snälla men ryggradslösa föräldrar. Skildringen av hur grannbarnens föräldrar hela tiden blundar och slätar över det grannbarnen gör mot Bengt på gården för alla att se är nästan det bästa i boken. Men visst kan vuxna läsare tycka att det är lite för mycket ”fult språk”, Jagger som är en uteliggare med ett mörkt förflutet svär friskt. Det gör Kenny som blir Bengts kompis också. Men som Bengts mamma säger: ”Bengts pappa sa visst också rätt mycket fula ord när han var liten. Sånt ska växas bort har jag hört.” Det är inte så farligt med lite fula ord!

Mer om Frida Nilsson kan du läsa om här.

/Clarisa