Flickan på tavlan och Tredje tecknet – rys i sommar

Två rysare att ägna sig åt i sommar om man företrädesvis är ca 9 – 12 år är Flickan på tavlan och Tredje tecknet.

Flickan på tavlan är Rebecka Åhlunds debut. Här köper huvudpersonen Ellas föräldrar ett sommartorp. De är eld och lågor medan Ella är tveksam till att behöva tillbringa sommaren ute i ingenstans. Nu börjar det med en gång hända mystiska saker i torpet. Samtidigt lär Ella känna Dylan, en två år äldre kille med problem hemma. Nutid och dåtid vävs ihop.

Berättelsen i sig är inte särskilt originell. Det finns ganska många böcker på temat sommarhus det spökar i och barn som farit illa. Men jag gillar Rebecka Åhlunds bok. Den är välskriven och hon fångar upp det där lagom ryset som så många gillar, inklusive jag själv. Det är bara att hälsa välkommen till bokvärlden och hoppas på fler böcker.

Till skillnad från Rebecka är Ingelin Angerborn spök-veteran. Tredje tecknet är hennes femte rysare. Här är det Olivia som råkar ut för en mängd märkliga saker: hissen åker oförklarligt ner till källaren, hon hittar en nyckel som inte verkar leda någonstans, det är väldigt många nyckelpigor överallt. Inte nog med det, hon hör steg hemma i lägenheten och vaknar en natt till av att någon andas i hennes nacke. Obehagligt och läskigt!

Ingelin vet vad hon gör när hon skriver rysare. Spänningen byggs upp gradvis och som läsare vet man att det kommer bli värre. Även Ingelins bok har ett sorgligt drag och jag blev ledsen av handlingen.

För alla Ingelins fans vet jag att det här är en välkommen bok och jag tror inte de kommer bli besvikna.

/Sofia

Är jag väldigt lättskrämd?

Den frågan funderade jag på under tiden och efter jag läst Glasbarnen av Kristina Ohlsson.

Glasbarnen har liknande upplägg som väldigt många andra spökhistorier för alla mellan 9 – 12 år (och 36). Det är ungefär så här: Det är sommarlov. Flicka och mamma flyttar till gammalt hus som ligger i en lantlig ort. Huset har ryckte om sig att spöka. Flickan undersöker saken med nyfunnen vän. Ofta går de till biblioteket för att leta fakta.

Men det här är ett upplägg jag gillar och gärna läser. Kristina Ohlssons historia är spännande och lagom sorglig. Viss del av handlingen kunde jag förutse men det gjorde inget.

Är jag då väldigt lättskrämd? I det här fallet: ja. jo. Och då har jag läst otäckare böcker än Glasbarnen. Fick ändå läsa lite i en annan bok efter att jag läst färdigt Glasbarnen.

Tre andra böcker på samma ”tema”:

– Skuggan i väggen av Kerstin Lundberg Hahn

– Svart glas av Maud Mangold

– Sorgfjäril av Ingelin Angerborn

/Sofia

Zenab tipsar om Rum 213

Det är många som gillar Ingelin Angerborns böcker om spöken och övernaturliga saker: För alltid, Sorgfjäril och Månfågel. Populär är också rysaren Rum 213 och här kommer den som tips från Zenab, 11 år.

Boktitel: Rum 213

Författare: Ingelin Angerborn

Boken handlar om: Elvira som är huvudpersonen. Det handlar om när hon vill åka till ett kollo. Så händer det mystiska saker. Hon träffar Bea, som sover med henne i samma rum. Och några andra personer (träffar hon också).

Jag tycker att det som är så bra med boken är att: det händer mycket läskiga saker tycker jag. Det är roligt. Min favoritförfattare har skrivit den.

För vem passar boken: till dom som är tio år och uppåt.

Tack säger Flaskposten till Zenab! Roligt att du ville vara med och tipsa om en bok.

Även vi på Flaskposten gillar Ingelins böcker och Johanna har tidigare skrivit om Rum 213. Vad hon tyckte kan du läsa här. Allt tidigare skrivet om Ingelin finns här.

Ingelin har flera år vunnit Bokjuryn för sina spökböcker. Tror du att hon kommer vinna även den här gången för nyaste boken Månfågel?

/Sofia

Från den mörka tunneln kommer skräcken och tar dig

Äntligen har jag läst tredje spök-skräck-boken av Chris Priestley: Spökhistorier Från den mörka tunneln. I januari bloggade jag om Spökhistorier Från det svarta skeppet samt lite om Onkel Montagues spökhistorier. Böcker som ger rysningar.

Från den mörka tunneln innehåller en samling makabra spöknoveller berättade av en mystisk dam i vitt. Hon befinner sig i en tågkupé där alla sover utom huvudpersonen Robert. Tåget står tillfälligt stilla och ingen vet varför.

Robert känner sig bitvis trött men på något vis förstår han att han inte får somna. Kvinnans berättelser hjälper honom att vara vaken. Men de suddar också ut gränserna mellan verklighet och fantasi. Under varje berättelse är det som om Robert befinner sig mitt i den på riktigt.

Precis som i de tidigare böckerna av Priestley är vissa berättelser otäckare än andra. På det stora hela tycker jag att Från den mörka tunneln håller hög kvalitet. Själva ramberättelsen tyckte jag dock var något otäckare i Från det svarta skeppet. Som i tidigare böcker har berättelserna, inklusive ramberättelsen, tvister som nästan gör hela boken. Visst går det att efter tre böcker till viss del klura ut en del av tvisterna – de är ju väntade. Det gör dock ingenting och jag skulle vilja säga att alla berättelser lämnar mig med ett lätt obehag – på ett bra sätt.

Vågar du läsa?

/Sofia

Om spöken igen

Karin som bloggade med oss på Flaskposten tidigare blev skrämd av Chris Priestleys spökhistorier i Onkel Montagues spökhistorier. Jag har också läst dem och håller med Karin. Mycket otäckt.

Otäckt blir det även i Priestleys Spökhistorier: Från det svarta skeppet. De två barnen Ethan och Cathy är ensamma hemma, sjuka. Deras hus är ett värdshus byggt högt uppe på en enslig klippa. Deras mamma är död och pappan deprimerad. När historien tar sin början har han gått efter hjälp till de sjuka barnen. Medan de väntar rasar en storm utanför. En storm som leder en ensam sjöman till värdshuset. En sjöman som sedan berättar den ena läskiga historien efter den andra för Ethan och Cathy.

Historierna håller hög kvalitet och skrämselfaktor, vissa mer än andra. Högst äckelfaktor är det i en med mördarsniglar som äter… det som kommer i deras väg.

Det som jag tycker om med både Onkel Montagues spökhistorier och Från det svarta skeppet är att historierna vrids om så att inget är vad man tror. Inte heller historien om Ethan och Cathy. Det är så bra.

Måste så snart som möjligt läsa tredje boken av Chris Priestley Från den mörka tunneln.

Riktigt läskiga är också David Roberts bilder. De påminner lite om Tim Burtons filmer.

Läs här vad Karin skrev om Onkel Montagues spökhistorier.

Både Christ Priestley och David Roberts har fina hemsidor.

/Sofia

Lite lagom rysligt

En bok som legat i min läshög ett tag: Cornelia Funkes Spökriddaren och hans väpnare. Jag har varit sugen på att läsa den sedan jag var på fantastiska släppfesten för boken på Palatset. Nu äntligen har jag gjort det.

Ingredienser i boken:

– en internatskola.

– en pojke, Jon, som blir ivägskickad till internatskolan.

– en mamma som har en ny pojkvän som ogillas av Jon.

– en stad som kryllar av historia, Salisbury.

– en spännande katedral.

– en mormor som leder spökvandringar och tycker om paddor.

– en flicka, modig som få.

– spöken. Flera spöken. Både goda och riktigt onda och otäcka.

Funke blandar och ut kommer en lagom ryslig berättelse som jag tror kommer ge kalla kårar längs ryggraden på läsarna i målgruppen (9 – 13 år enligt förlagets hemsida). Jon kastas med en gång han anländer till Salisbury in ett äventyr med rötter i historien. Det är något som tilltalar mig väldigt mycket: att Cornelia väver in personer som funnits på riktigt. Mest utrymme ges riddaren William Longspee, vars spöke Jon tar hjälp av för att klara av sitt äventyr.

Longspee ligger begravd i Salisbury katedralen och det var vid ett besök där som satte igång Cornelias fantasi. Bra där!

Spökriddaren och hans väpnare är en bok som passar alla som gillar spöken mixat med verklighet. Nu ska jag surfa vidare och läsa på om alla de spöken (människor) som funnits på riktigt. Jag börjar med William Longspee.

Så här hade jag det på släppfesten för boken.

På förlagets hemsida kan du läsa mer om boken och om Cornelia Funke.

Jag måste också nämna de fantastiska illustrationerna i boken. De är magiska och passar mycket bra till boken. Illustratören heter Friedrich Hechelmann har en hemsida, besök den här.

/Sofia

Monster på stan

Vilka monster finns det egentligen runt omkring oss. Inga? Eller massor? Om man ska tro på Andreas Palmaer finns det monster överallt. I nya boken Sandy Villy Vilse och andra monster på stan får vi under en promenad i staden bekanta oss med bland andra sandlådemonstret Sandy, baron von Rulltrapp som vill sluka dig när du åker rulltrappa och Donnie Dunder – åskmolnsmonstret.

Läskigaste monstret tycker jag Hissan är. Det är hon som gör så att hissen fungerar eller snarare inte fungerar. Vill du åka upp får du åka ner och har du riktigt otur kommer du att falla… eller få ta trapporna istället.

Per Gustavsson har ritat det otäcka monstren som även framkallar en del skratt. Sandy tycker jag är väldigt söt men det får man kanske inte säga om monster. Om Andreas och Pers första monster bok Sopnedgasten och andra moderna monster skrev Johanna här på Flaskposten att ”Det här är en bilderbok som jag tror att både barn och vuxna kan rysa och fnissa lika mycket som jag åt!”

Detsamma gäller Sandy Ville Vilse och andra monster på stan. Det är en spännande monsterbok för de yngre barnen som säkert kan behöva en vuxen att hålla i handen under läsningen. En vuxen som kan förklara att monster inte finns på riktigt.

Läs allt Johanna skrev om Sopnedgasten här.

/Sofia

De levande döda = otäckt!

London i en snar framtid. Alla vuxna har drabbats av en mystisk sjukdom som förvandlar dem till zombier med ett mål – att äta upp alla barn under 14 år.

Första delen i serien De levande döda av Charlie Higson heter Fienden. Fienden är de vuxna och boken handlar om ett gäng barn och unga som försöker klara sig. Det är spännande och äckligt. Äckligt när barnen och vuxna slåss mot varandra och när de vuxna äter på barn som inte klarar sig.

Idag pratade jag med Rasmus som tidigare tipsat om Fienden här på Flaskposten. Det han gillar mest med boken är att det inte går att tänka ut vad som ska hända eller vem som kommer att dö. Det håller jag med om. Boken innehåller många överraskningar.

Rasmus längtar efter att del två ska bli översatt och till hans stora besvikelse kommer han att få vänta ända till oktober. Då kommer Farsot .

I väntan på Farsot finns en galet läskig film på bokens hemsida. Den heter Scared kid. Kolla in filmen här, om du vågar…

Vad Rasmus skrev om Fienden kan du läsa här.

/Sofia

Cirkeln – jag vill läsa mer nu!

För några veckor sedan fick jag ett spännande paket med posten. Det innehöll drygt 500 sidor oredigerat korrektur av Cirkeln. Ni vet boken om häxor i Engelsfors – en apokalyps som kommer att drabba oss under våren skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Boken (eller snarare pappershögen) låg inpackad i första sidan från Engelsforsbladet, en idé jag gillar skarpt. Heja säger jag till personen som kom på tidningsidén. Det gör att Engelsfors och den värld Mats och Sara skapat känns verklig.

Att ha toklängtat efter en bok kan ha sina nackdelar vid själva läsandet. Kommer förväntningarna infrias? Tänk om jag tycker boken är dålig/tråkig/annat negativt?

Efter att ha läst Cirkeln säger jag: ge mig mer! Jag vill läsa andra delen NU. Boken levde upp till mina förväntningar.

Då Mats och Sara är stora fans av Buffy the Vampire Slayer hade jag vid läsningen mina Buffy-glasögon på mig. Skulle det finnas några referenser? Skulle de funka?

Det finns referenser (som jag tolkar det i alla fall) och de funkar alldeles utmärkt. Bara att vända på tidningssidan gjorde att jag kunde utropa: Buffy. På baksidan är det nämligen reklam för en i Engelsfors nyöppnad butik: Kristallgrottan. En butik som säljer allt för magi. Vad är då referensen undrar du kanske? Jag kopplar det till butiken the Magic Shop som i Buffy spelar en stor roll.

Två andra referenser jag hittat är att det i boken förekommer ett råd vilket det även gör i Buffy. Vad rådet är eller hur det fungerar går jag inte närmare in på här men rådet i Cirkeln har flera likheter med rådet i Buffy. Det förekommer även en sådan liten detalj som att en av personerna (som spelar en stor roll i boken) på sin födelsedag råkar ut för att hennes egen pappa ställer in deras födelsedagsträff. Buffy har en pappa som gör samma sak…

Nu ska jag inte skriva mer om Cirkeln för den här gången. När det blir recensionsdag kan det mycket väl komma ett inlägg till. Gissar på 100 % chans för det.

Till dess kan ni läsa Flaskpostens intervju med Mats och Sara, där finns även länkar till deras fina bloggar.

I april släpps Cirkeln.

/Sofia iklädd Buffy-glasögon

Mitt boktips: Darren Shan – Skräckens cirkus

Författare: Darren Shan

Boken handlar om: En pojke som går på en freakshow med sin bästis. Konstiga saker börjar hända. Han träffar en vampyr och en spindel vid namn Madame Octa.

Det som är så bra med boken är att: Den är spännande och fantasifull. Och serien verkar aldrig ta slut.

Boken passar för: 8-13, flickor och pojkar

Tipset kommer från: Julia 11 år