Nu, bara några minuter sen, läste jag ut Sofia Nordins Natthimmel.
Och hur känns det då? Jo, det ger en jättebra känsla, som passar perfekt mot söndagstankarna man kan ha inför en jobbig skolvecka på högstadiet och sånt.
Och jag tycker att det vore rätt fint om den här boken skulle kamma hem Augustpriset bland barn- och ungdomsböckerna imorgon faktiskt, för jag har inte som vårt FlaskpostenKa irriterat mig, eller så mycket fallit för vackra formuleringar när jag har suttit här och söndagsläst.
Nej, jag har fastnat för beskrivningarna av alla de där konstighetstankarna och rädslokänslorna som Tilda i boken är så helt intrasslad i, men också lyckas leta sig fram igenom med hjälp av sin nya kompis Jesper.
”Att man går runt och låtsas så där fast man ju egentligen fattar att alla andra också är rädda.”
”Gör man? Hur kan man veta det?” sa jag.
”Nej, det kan man ju inte förstås, inte helt säkert, men hur troligt verkar det att man själv råkar vara den enda som går och tänker på konstiga saker som man inte säger högt?”
Det är klart att en person som jag, som brukar hoppa av tunnelbanan och bara börja gå åt ett av hållen utan att veta om det är rätt för att slippa se förvirrad ut, fastnar och tycker att det känns hoppfullt att läsa sånt här!
Det finns mycket att läsa om att känna sig som en total ”misfit” på grund av till exempel sitt utseende, men inte alls lika mycket om känslan av att vara räddare och konstigare än alla andra på grund av bara hur man är. Natthimmel ger lite hopp mot såna becksvarta tankar, som kanske inte är så hemskt ovanliga egentligen. Därför gillar jag den här boken och hoppas att många kommer att läsa den! Dessutom påminner den litegrann om en gammal favoritbok – Juliane och jag!
Imorgon ska jag leta upp något mer att läsa av Sofia Nordin i bibliotekets hyllor. Det här var min första av henne, vad ska jag fortsätta med?
/FlaskpostenJo
Boktitel: Gabriela stjärna och tjuven.
Igår fick ju
Det tänker jag fira! På två sätt!
FLASKPOSTEN 2005-2013 
