Annie från sjön

Äntligen har den här boken kommit ut på svenska. Jag har älskat Kitty Crowthers böcker sedan jag för första gången upptäckte henne genom småbarnsboken Sov gott, lilla groda. En ljuvlig liten bok om en mörkrädd groda som inte kan sova på natten på grund av alla läskiga nattljud.

Annie i Annie från sjön påminner mycket om Leslie i Rotbarnet. De är båda särlingar. De bär båda på en liknande sorgsenhet och lever ensamma, långt från andra människor. Båda blir till sist också lyckliga genom mötet med en annan varelse. I Rotbarnet får Leslie ta hand om ett litet övergivet rotbarn och i Annie från sjön blir Annie vän med tre mystiska jättar.

Annie från sjön är dock lite mörkare. När Annie inte längre står ut med ensamheten och mörkret hon bär inom sig hoppar hon i sjön. Men det är då, när det är som mörkast, som berättelsen vänder och hon möter jättarna.

Kitty Crowther skriver ofta om rädslor, ångest och utanförskap. Jag tror att många därför kan relatera till hennes karaktärer och berättelser. Trots det mörka och svåra är hennes  böcker alltid snälla, det går bra för både Annie och Leslie. Det är som om Kitty Crowther vill att läsaren ska känna sig trygg på slutet, det kan finnas lyckliga slut för oss alla.

Kitty Crowthers bildvärld liknar ingen annans. Hon har illustrerat andras berättelser (senast i Tomten är vaken av Astrid Lindgren) men det är i hennes egna böcker som text och bild blir något alldeles eget. Hon är en äkta bilderbokskontsnär.

Annie från sjön (och Rotbarnet) passar, som alla välskrivna böcker, lika bra för barn som för vuxna läsare. Jag rekommenderar den här boken särskilt till alla som ibland känner sig lite ensamma och annorlunda.

/Clarisa

DAGARNA 2011-2012 SAMLADE SERIER AV KLARA WIKSTEN

För en liten stund sedan läste jag ut Klara Wikstens fantastiska seriesamling DAGARNA som vi nyligen var på releasefest för (bildflimmerdärifrån på twitter o vårt nyöppnade instagramkonto).

Jag vill bara skriva TACK KLARA! Det är en av de absolut bästa och modigaste serieböckerna någonsin, fylld av träffsäkra och tröstande iakttagelser och dagboksserierutor som jag vill ha tillhands forever, särskilt dagar när det inte känns bäst i ens liv, för då påminns man om att man inte är ensam om det, och ja att det kommer och går!

Och TACK SOFIA, för julklappen och introducerandet av Klaras serier  här på Flaskposten! Flaskpostenintervju med Klara och Sofias inlägg om serierna hittas: HÄR /Johanna

I år tävlar de här böckerna om Slangbellan:

Slangbellan, priset till bästa debutant som årligen delas ut av BUS*, kan i år gå till en bilderbok, en faktabok eller en ungdomsbok:

Klara Perssons Molly & Sus. En bilderbok om syskonkärlek och om att frigöra sig men ändå hitta tillbaka till sin bästa vän.
Nina Ulmaja ABC å allt och D. Behöver den här Augustvinnaren en presentation? Fantastisk bok om allt möjligt mellan A till Ö.
Anna Lindberg Något måste hända nu. Ja i den lilla småstaden måste något hända Kim och Ulrik. Det gör det när Isabelle flyttar dit och vänder upp och ner på deras liv.

Tror ni på vinst för Nina Ulmaja även här? Av de tre nominerade böckerna är det min favorit. Den är annorlunda i ABC-bokträsket, intressant och snyggt formgiven. Molly och Sus är en fin historia där jag främst tycker om illustrationerna. Något måste hända nu fastnade jag inte för när jag läste. Kanske berodde det på att jag just då var ganska less på genren ”ungdom i småstad är uttråkad och så händer något vilket gör att det blir lite kaos”, kanske inte. Någon annan som läst?

Slangbellan delas ut den 19 februari. Läs mer på Författarförbundets hemsida.

/Sofia

*Barn och ungdomssektionen inom Författarförbundet

Lyssnartips!

Missa inte veckans program av Lundströms Bokradio!

Linnéa – Dagboksanteckningar från ett källarhål, Stockholms stadsteater 18 januari 2013

Det handlade om ungdomsbokslästrend i vuxenvärlden med bland annat succé för John Greens The Foult in Our Stars, Mats Strandberg pratar om Cirkeln-fenomenet och ett par som lånat en bil och åkt till verkliga Engelsfors medverkar. Och så sist men inte minst pratar reportern Sofia Olsson med David Wiberg om Dagboksanteckningar från ett källarhål!

Här finns länken till Bokradion (inslaget dyker upp efter Jörn Donner)

Bonus på samma tema: intressant artikel om crossoverlitteratur i Svd ”En bok för alla”

/Johanna

Liar & Spy

Jag hittade Liar & Spy av Rebecca Stead när jag gick igenom School library journals årsbästalista för 2012. Rebecca Stead kände jag redan till eftersom hon har skrivit den mycket charmiga boken En nyckel, en gåta och fyra brev.

Georges bor i Brooklyn. Hans pappa har fått sparken från sitt jobb, mamman måste arbeta varje natt på sjukhuset och han hatar verkligen skolan.

Georges är döpt efter föräldrarnas favoritkonstnär Georges Seurat som målade sina tavlor med en speciell ”prickteknik” (pointilism). Meningen var att tavlorna skulle betraktas från ett visst avstånd. Om man står för nära ser man bara en massa prickar i olika färger, men om man tar ett steg tillbaka så framträder tavlans verkliga motiv.

Familjen använder sig av Seurats målarstil som en metafor för livet; att alltid, och då särskilt vid motgångar, ta ett steg tillbaka och försöka se ”the big picture”.  Det fungerar hyggligt för Georges, tills det inte längre gör det. För rätt snart börjar de här olika jobbiga ”prickarna” i vardagen växa och växa tills det att de känns övermäktiga.

Det finns så mycket som jag verkligen älskar med den här boken!

Strukturen och kopplingen till Geoges Seurat ”prickar” och hur Rebecca Stead använder sig av det under hela boken på olika sätt är fantastiskt.

Språket är enkel och elegant på samma gång. Rebecca Stead har en förmåga att skriva komplicerade berättelser med en lätthet som känns väldigt amerikanskt (tänk Kate DiCamillo). Du hittar inte en överflödig mening i hela boken, varenda ord känns genomtänkt.

Georges lär känna jämnårigan Safer, vars familj är väldigt speciell och som jag läste i någon amerikansk recension faktiskt påminner lite om familjen Glass.

Det finns en subtil blinkning till Jane Eyre i boken, som bara hardcorefans kan känna igen (i alla fall inbillar jag mig det?).

Jag tycker så mycket om alla karaktärer. Mamman, pappan, Safer, gympaläraren som hatar sitt jobb, Candy och den nördiga kompisen i skolan som tjatar om språkregler.

Så: kan inte något svenskt förlag ta och ge ut den här boken?

/Clarisa

.

Stick iväg!

I Stick iväg av Sverre Henmo och med bild av Öyvind Torseter ska Jon gå hem ensam från skolan. Mamma och pappa tycker att han är stor nog. Men en klump i Jons mage säger något annat. Inget annat barn bor åt samma håll som Jon och hela dagen går han och gruvar sig över hur promenaden hem ska bli.

Jons farhågor besannas! Det blir ingen lugn och säker promenad. För rätt som det är står där mitt i vägen en pojke och skriker: STICK IVÄG!

På drygt 20 sidor lyckas Henmo och Torseter skapa en spännande vardagsberättelse. Att gå hem själv från skolan är något de flesta kan känna igen sig i. Att det dyker upp ett hinder som resulterar i långa omvägar har säkert många varit med om. Jag tycker om att Jon får vara rädd och ganska ynklig men att han till slut står upp mot pojken vilket får ett överraskande slut. I alla fall tror jag det kan vara ett överraskande slut för alla börja läsa-åldern.

Däremot blir jag inte så förtjust i Jons föräldrar, de ger ganska så beige råd till Jon. Men det är förmodligen också meningen så att Jon själv ska kunna utvecklas.

/Sofia

Dagboksanteckningar från ett källarhål. Linnea är David, David är Linnea.

Det är nästan svårt att tro att det är en man född 1973 som skrivit Dagboksanteckningar från ett källarhål. För det ÄR Linnea, 16 år, som hjärtskärande och ironiskt betraktar sin omvärld. Linnea (a.k.a. David Wiberg) skriver om kompisrelationer som halkar hit och dit, om sin störiga lillebror, om att äntligen träffa en vuxen som verkar förstå och om kärleken till A. Linnea är full av ångest och oro, av tankar om att hon inte duger och passar in

Boken har sin upprinnelse i teaterpjäserna Svart tulpan och Dagboksanteckningar från ett källarhål i vilka David klär sig i randiga strumpbyxor, svarta kläder och långt hår med snedlugg och benan långt ut åt sidan. Han blir Linnea. Hon föddes på Arvikafestivalen i början av 2000-talet och jag tror vi är många som träffat på Linneor på festivaler och musikklubbar.

När jag läste Dagboksanteckningar blev jag först överraskad över tidsmarkörerna som facebook och tumblr. Jag trodde att boken skulle utspela sig ca år 2000. Men efter ett tag vande jag mig och greps av att fastän tidsmarkörerna finns där så är Linneas (Davids) text tidlös. Det är tonårsångest. Punkt. Universell ångest med hög igenkänningsfaktor för säkert fler än mig.

David har gett Linnea ett eget språk med egna slanguttryck som jag först inte förstod (och kände mig ca 100 år gammal). Men det går snabbt att komma in i Linneas värld och rätt som det är har läsaren ett internt språk med henne. Språket är bitande roligt samtidigt som det mesta är svart eller i alla fall grått.

Varvat med dagboksanteckningarna finns bland annat tecknade serier av Linnea/David i bästa Åsa Grennvall-stil. Himla fina!

Via förlaget Lilla Piratförlagets hemsida hittade jag den här filmen där Linnea själv presenterar boken:

Vilket för mig in på pjäsen Dagboksanteckningar från ett källarhål som jag i fredags såg på Stadsteatern här i Stockholm. David är Linnea fullkomligt lysande. Nästan ensam på en scen läser Linnea ur sin dagbok. Och visst är det roligt men själv började jag nästan gråta flera gånger under föreställningen. För det är samtidigt så himla ledsamt med all den här tonårsångesten. En del i publiken skrattade så det lät rått i mina öron. Själv ville jag krama Linnea och säga något klyftigt och inte vuxen-töntigt om att hålla ut, hon kommer kunna flytta från den tråkiga småstaden. Hon kommer träffa människor som tycker om henne för den hon är. Hon är smart och rolig.

I fredags träffade Johanna och jag David på släppfesten för boken och vi frågade då om vi kunde skicka Flaskposten-frågor till honom och det gick bra. Så nu ska jag sätta mig och skriva dem. Ser fram emot svaret!

David Wiberg har en hemsida där du bland annat hittar hans blogg. Besök hemsidan här.

Avslutningsvis ett låt med ett band Linnea gillar, Broder Daniel. Låten I´ll be gone som, om jag inte minns fel, avslutade föreställningen:

Lilla Spöket Laban på Boulevardteatern

Dags att hitta sin plats och bunkra upp med spökdryck

I söndags var jag på teater i sällskap med Zack 3 år och Momo. Det var en jättebra föreställning, spännande och rolig, med duktiga skådespelare, musik och ljussättning som gjorde att spökena inte blev för läskiga!

Julklappsbiljetten

Från 3 år var en lagom ålder, några minstingar pep lite i början innan de fått kläm på skrämselhickande lilla Laban, men när de 40 minuternas spökerier närmade sig sitt slut var salongen fylld av mycket skrattigare och busigare stämning. Föreställningen har fått finfina recensioner och det var den absolut värd. Det var hela vår glada testpanelstrio överens om!

Det visar sig att skådespelarna är spöken när skjortorna visar sig vara riktiga spöklakan!

Zack hade dessutom förberett sig för upplevelsen i form av ett teaterbygge med julklapps-LEGOt, för teaterspänningen ligger ju inte bara i allt det som händer på scenen. Det gäller att hitta sin plats, göra sig hemmastadd i salongen och komma underfund med alla publiktrix som att klappa i händerna för att få in skådespelarna igen på slutet och sånt, kort sagt teater är en stor grej, och Zack önskar sig nu nya biljetter framöver!

Här kommer lite fler bilder… (klicka på dem så blir de större och bildspel!). Vi missade dock att fota de tjusiga kristallkronorna i teaterentrén som verkligen livade upp vinterklädsbestyren med overall+vinterskor-påklädning i kom-ut-trängseln efter föreställningen.

/Johanna, Zack & Momo på plats för Flaskposten 🙂

Förberedelser: teaterbygge i LEGO

Julklappsbiljetten

Dags att hitta sin plats och bunkra upp med spökdryck

Vi hälsas välkomna till slottet GodMorgonSol!

Spökena är roliga!

Ugglorna hoar i nattskogen, det blir sång och dans!

Det visar sig att skådespelarna är spöken när skjortorna visar sig vara riktiga spöklakan!

Ibland blir det lite läskigare, men då tänds ljuset och Laban säger piiip

Laban måste lära sig skrämmas, men det är ju läskigt

Se Frankenweenie

Ikväll såg jag Tim Burtons fina Frankenweenie på bio. Har tidigare sett kortfilmen som den här filmen bygger på och visste ungefär vad som väntade. Jag blev inte besviken. Frankenweenie är en hjärtknipande men inte sentimental film om en pojke, Victor, och hans hund, Sparky. Victor och Sparky är bästa vänner så ni kan ju gissa hur ledsamt det blir när Sparky blir påkörd av en bil och dör.

Intresserad av naturkunskap och inspirerad av sin nya lärare i ämnet lyckas Victor i sin sorg fundera ut hur han kan återuppliva Sparky. Men att ha en återupplivad hund blir inte lätt, särskilt inte när ett gäng klasskamrater får nys om saken och även de ska börja återuppliva sina döda husdjur.

Frankenweenie bygger på klassikern Frankenstein av Mary Shelley. Flera klassiska monster skymtar förbi i den här filmen som annars är Tim Burtonsk in i minsta detalj. Märkliga karaktärer, småsorgligt om ensamhet och om vänskap, 1950-60-tals estetik..

Ett minus var att filmen visades i 3D. Det kändes inte alls nödvändigt utan jag hade gärna sett den i 2D.

Gästbloggaren Meron har skrivit ett inlägg om Tim Burton, det finns här om du vill läsa.

/Sofia

Dödsritten, en mörk, saltstänkt historia

Jag började läsa den här boken med ganska låga förväntningar. Jag hade tidigare läst Frost av Maggie Stiefvater som jag inte alls gillade (och tydligen inte Sofia heller). Men så läste jag i Forever Young adult om Dödsritten och bestämde mig för att  ge Stiefvater en chans till. Och nu är  jag glad att jag gjorde det!

Vi befinner oss på Thisby – en gudsförgäten ö som bara lever upp på hösten – under den veckolånga festivalen som avslutas med Scorpioloppet. Här lever öborna i en blandning av skräck och fascination inför de livsfarliga vattenhästarna, Capaill Uisce, som är öns stolthet. Vattenhästarna  lever fria i havet eller hos de människor som vågat och lyckats fånga en av dem. Varje år anordnas Scorpioloppet.

Puck och Sean har båda mist sina föräldrar till vattenhästarna. Puck är livrädd medan Sean älskar dem och är den enda på ön som verkligen förstår Capaill Uisce.

Berättelsen börjar starkt med en tillbakablick på en blodig och ödesmättad tävlingsdag nio år tidigare, dagen då Sean förlorar sin far. Sedan skruvas tempot ner och vi får följa Sean och Puck en tid innan årets Scorpiolopp. Spänningen stiger trots att mycket av handlingen är ganska förutsägbar – ett exempel Pucks och Seans fint uppbyggda och lagom komplicerade kärlekshistoria. Men det är inget som stör mig.

Den riktigt rörande kärleksrelationen som jag verkligen kände för var oväntat nog Pucks kärlek till sin vattenhäst Corr. Jag tycker inte ens om hästar …

Jag måste säga att jag verkligen fängslades av den mörka stämningen i boken och skulle gärna ha läst hela boken i en sittning om jag hade kunnat. Jag skulle också gärna läsa fler böcker om Sean, Puck och livet på ön, men samtidigt är det skönt att det är en  fristående  bok, att alla berättelser inte dras ut på för att bli delar av en trilogi.

Och kanske är Dödsritten inte en bok som man funderar mycket på efter läsningen utan istället en perfekt historia att försvinna i när vardagen är lite lagom småtrist.

Nu har jag börjat läsa den här som kommer på svenska i vår.

/Clarisa